Synopsis
Hilma af Klint (1862-1944) var långt före sin tid. Och hon visste om det. Eftersom hon ansåg att världen inte var redo för hennes konst fick den inte visas förrän mer än 20 år efter hennes död – men när den visades skrev hon om konsthistorien totalt. I Lasse Hallströms engelskspråkiga film Hilma utforskas det gåtfulla liv Hilma af Klint levde, som först det senaste decenniet börjat utkristalliseras. Hon var en svensk pionjär inom abstrakt konst, en feministisk ikon i en tid då män skapade alla regler och öppen för den spirituella världen som blev hennes kall."Filmen ger inte intrycket att denna berättelse måste berättas och bli film"
"Hilma" är skriven och regisserad av Lasse Hallström om konstnären Hilma af Klint. En konstnär jag inte är bekant med innan jag såg denna filmen. Men tyvärr måste jag medge jag inte fick lära känna henne så mycket utav filmen. Jag får känslan jag får veta mer om henne och vilket intryck hon haft på konstvärlden om jag läser en bok eller på nätet.
Detta är väldigt standard biografifilm utan större överraskningar. Skådespelet är bra och görs bra, men inget som ger en "wow" faktor. Tora Hallström (Lasses dotter) spelar den unga Hilma och hon är väl den bästa skådespelaren i hela filmen. Men tyvärr var det bara glimtar av hennes liv som kändes spännande eller intressanta som fullbordade att denna personens liv bör berättas. Jag fick aldrig den känslan stora delar utav filmens gång.
De mest intressanta filmskapandet i filmen är att man använt sig av gamla bakgrunder som är autentiska. Så när två personer går på gatan är de framför en green-screen också har man lagt in i efterhand en arkivbild på när folk gick på riktigt i stan på den tiden, också har man färglagt bilden. Dock tror jag versionen jag såg på, inte var färdig med effekterna då man kunde se den gröna skuggan av green-screenen vid skådespelarnas huvud när de gick.
Lasse Hallström var en spännande regissör och ett tag den bästa svenska vi hade (precis efter det att Bergman "pensionera sig" med "Fanny & Alexander"). Men de senaste 10 åren har inte varit så spännande eller jättebra filmer i mitt tycke. Detta är åter en sådan film som faller lite i glömskan och känns som den hade kunnat komma ut för 20 år sedan.
Jag vet heller inte om det är skådespelarna själva som pratar engelska eller om det är dubbat, för jag hörde knappt någon svensk brytning när de pratade vanligt. Varför de allihop pratar engelska vet jag inte, men jag tror det är Viaplays desperata försök att kunna sälja sig själva internationellt.
Sevärt för den äldre generationen. Men jag skulle inte rekommendera att rusa ut på biograferna, man kan gott vänta tills den släpps på Viaplay den 18 november om man nu redan betalar för tjänsten.
