Synopsis
Vi får följa berättelsen om den första månlandningen, sommaren 1969, från två olika perspektiv. Astronauterna och de andra inblandade i den lyckade rymdresan, och genom en ung pojke som växer upp i Houston, Texas, och har egna intergalaktiska drömmar."Nostalgitripp till 60-talets Houston"
"Apollo 10 1/2: A Space Age Adventure" är den allra senaste filmen från indiestjärnan Richard Linklater. Det är också hans första animerade film sedan "A Scanner Darkly" från 2006. Filmen har samma animationsstil som den i att det ser ut som att han har filmat riktiga skådespelare och sedan lagt på tecknad effekt på personerna. Det är en speciell animationsstil som jag inte är 100% förtjust i. Det påminner lite om motion capture animationen som Robert Zemeckis använder sig av när han gjorde "The Polar Express" bland annat.
Detta är en nostalgitripp och en något självbiografisk för regissören själv. Det är inte så mycket en "coming-of-age" film mer än att det känns som en dokumentär som berättar hur livet var för ett barn i Houston när månlandningen skedde och omkring den perioden. För mig så älskade jag denna känslan under hela filmens gång.
Jack Black är berättarrösten som den vuxna Stan som berättar allting som en historia. Likt en dokumentär. Man tänker sig det bara är början men inser ganska snabbt att det är hela filmen. På papper bör inte detta fungera, då du knappt har en handling och en berättarröst under hela filmens gång. Men det funkar utmärkt för denna filmen.
Det är nog också valet av att göra filmen animerad som hjälper här. Till en början var jag skeptisk och gillade inte att Richard Linklater valt att göra filmen animerad. Men i efterhand så förstår jag nog att det funkar bättre sätt till berättar narrativt, för hade det varit live-action hade man nog kritiserat berättarrösten mera. Nu blir det lite mer "saga" över det.
Jag växte aldrig upp på 60-talet, och inte i USA för den delen. Men även jag som är född på 90-talet i Sverige fann en rejäl nostalgikick från filmen. Jag vet inte men jag har alltid dragits till det förflutna mer än framtiden och med denna filmen bara njöt jag av vart jag befann mig. Richard Linklater lyckas verkligen placera tittaren i barnets perspektiv och fånga hans barndom väldigt bra. Hade de varit live-action hade jag nog fått liknande känsla som när jag såg "Once Upon a Time in Hollywood".
Filmen handlar också om hur Stan som barn var den första personen på månen men ingen berätta något. Det är uppenbart här fantasy elementen kommer in, eller så kan man se det från ett annat perspektiv. Att det är Stans vilda fantasi som kokar ihop allting i hans huvud och fantiserar sig bort till månen. Men även här om det nu ska vara så att Stan i filmen verkligen åkte till månen så får det inte filmen att kännas udda eller tappar huvudfokus.
Återigen på pappret låter detta som en katastrofal film, men allting bara klickar och förs samman jättebra.
Jag gillade verkligen detta. Jag kan se det inte är för vissa, en del kommer också finna den nästan icke-existerande handlingen ifrågasättande eller att berättarrösten tar för mycket plats. Det är inte din vanliga film som följer en viss struktur. Detta är en nostalgitripp för regissören och för tittaren till 60-talets Houston och hur det var att växa upp som barn i en av de mest spännande och viktigaste delen i vår historia.
