Stan & Ollie

Där har varit många filmer som under min uppväxt präglat den person som jag är idag. Men det faktum är att tre personer håller en högre rank för vad som fick mig verkligen att älska film. Charles Chaplin, Stan Laurel och Oliver Hardy (även kallad Helan & Halvan). Dessa tre personer har inte bara fått mig att skratta så att jag inte får någon luft, de har på något sätt format mig som människa och är de jag ser upp till mest. Så uppenbart var det inga frågetecken om hur mycket jag såg fram emot den här filmen. Jag har följt projektet sedan man gick ut med nyheten att den skulle göras. Jag höll verkligen tummarna på att denna filmen skulle leverera och ge mig det jag ville ha och det gjorde den verkligen. Stan & Ollie är en kärlekshyllning till de båda männen och en hyllning överlag till det gamla Hollywood och slapstick komedin överlag.

Det är en svår uppgift att kunna gestalta dessa ikoner, ingen kan vara Stan Laurel förutom Stan Laurel och vise versa med Oliver Hardy. Men jag måste ge det till Steve Coogan och John C. Reilly, de gjorde att mina idoler kom till liv en gång till framför mina ögon. Uppenbart ser man ju att det inte är dem. Men de lyckas så himla bra att fånga deras exakta miner, kroppsspråk och även till de minsta detaljerna så som Oliver Hardys slips gest är verkligen rakt av fläckfritt. Både Steve Coogan och John C. Reilly förtjänar en massiv applåd för att ta sig an dessa personer och verkligen sätta den.

Historiskt sätt skulle jag säga att 80% av det som inträffar i filmen är rätt till vad som hände i verkligheten. Filmen skapar dock en konflikt som aldrig fanns, där Stan Laurel blir sur över att Oliver Hardy gjorde en film utan honom. Sanningen är den att filmen Oliver Hardy gjorde (Zenobia) skulle vara en Helan & Halvan film, men eftersom Stan Laurels kontrakt med Hal Roach var över kunde han inte göra filmen. Så i väntan på att hans kontrakt skulle förnyas var Oliver Hardy tvungen att göra filmen då han fortfarande var kontraktsbunden med studion. Stan Laurel själv skrev ett brev till Oliver Hardy och önskade honom lycka till med filmen. Så en konflikt där har aldrig inträffat.
Men jag förstår också varför man väljer att skapa den typen av konflikt i filmen, då man måste ha någon form av dramaturgi som inträffar personerna i filmen. Sedan är det inte så uppspelat och är i huvudfokus, utan är snarare en sak som kan få karaktärerna vid ett ställe för att senare få det perfekta avslutet. Det var aldrig något som riktigt störde mig egentligen, trots att jag kan se andra Helan & Halvan fans reagera starkare på det (vilket jag också har läst).

I sin helhet är Stan & Ollie precis den typen av film jag ville ha. Den tar fram en bit av deras berättelse som inte allt för många känner till, även stora fans av Helan & Halvan. Men det är också ett enda stort kärleksbrev till det gamla Hollywood och slapstickhumor överlag. Man märker att filmskaparna som gjort denna är fans av Helan & Halvan, Steve Coogan och John C. Reilly göra enastående presentationer och det är som att Laurel & Hardy kommit tillbaka igen på riktigt. Allting bara klickar och jag älskade varje sekund av filmen och ville aldrig den skulle ta slut. Den lyckas få en att skratta och mot slutet är det väldigt svårt att inte fälla en liten tår. Som en person vars liv har präglats av bland annat Helan & Halvan, har jag väntat på denna typen av film nästan hela mitt liv. Nu är den här och jag kan säga det var väl värt väntan!