Synopsis
Hon är Christine. En vit-röd Plymouth från 1958 vars standardutrustning inkluderar en ondska som hämnas brutalt på dem som kommer i vägen för henne. Christine lockar till sig 17-åriga nörden Arnie Cunningham med sina runda former och blänkade kromutrustning. Hon kräver Arnies ständiga uppmärksamhet - och när någon försöker komma emellan dem faller de offer för Christines ondskefulla vrede. Från romanen av Stephen King.Året är 1983. John Carpenter har precis kommit ur en flopp vid namn "The Thing" som kom ut året därpå. Vad han inte vet då är att det kommer bli en framtida klassiker och anses inte bara vara en av de bästa skräckfilmerna någonsin gjord, utan även filmer överlag. Men hur tar man sig ur en sådan flopp. Varför inte göra en adaption på en av de hetaste namnen i litteratur på 80-talet, kungen av skräck för den delen också. "Christine" är en filmadaption på boken vid samma namn skriven av Stephen King.
När jag tänker efter så känns Carpenter helt rätt person att göra en adaption på denna berättelse. Det är en ganska absurd idé från början, en bil som mördar folk. Men när man väl ser utförandet i själva filmen är det inte alls lika barnsligt och löjligt som man befarar. Det är verkligen inte löjligare än att se "Transformers" till exempel. För bilen är lite grann som en sådan. Genom att kunna ta sig ur förstörelser och kunna bli sitt normala själv igen.
Där ges ingen förklaring till hur och varför bilen har ett eget sinne. Den bara har det. Men det är själva idén att vår huvudperson blir så besatt av bilen som är den skrämmande och mest intressanta biten. Hans psyke blir sakta ett med bilen och på bara några månader går han från att vara skolans tönt till värsta rövhålet. Även ifall transformationen händer off-camera och känns något förhastad. Så är det fortfarande en av de mest intressanta bitarna i filmen, hans besatthet med bilen och hur den tar över hans liv.
Där är några riktigt coola scener här. Till exempel scenen när bilen återbyggs av sig själv för första gången är något som håller än idag. Likaså när den åker och mördar folk blir det otrolig popcorn rulle utav det hela (på bästa sätt). Det påminner ibland lite om en 50-tals sci-fi rulle där ett monster är amok och attackerar folk. Vilket nog inte är en så långsökt jämförelse. Då bilen Christine är från 50-talet, spelar bara musik från den eran och är som en tidskapsel. Därav är även Carpenter en perfekt regissör för en sådan historia då nästan hela hans filmografi är som en hyllning till 50-talets skräck och sci-fi filmer.
Det kvittar vilken Carpenter rulle jag sätter på. Men mer eller mindre allihop passar utmärkt i oktober månad och under halloween. Med "Christine" fick jag sådan härlig känsla också.
