Synopsis
Så länge invånarna i bostadsområdet Cabrini i Chicago kan minnas terroriserades de av spökhistorien om den övernaturliga seriemördaren med krok till hand, som lockades fram när du stod framför spegeln och upprepade hans namn fem gånger. Ett decennium efter att det sista av Cabrini-tornen rivits, har konstnären Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II; HBO’s ”Watchmen”, ”Us”) och hans flickvän, Brianna Cartwright (Teyonah Parris; ”If Beale Street Could Talk”, ”The Photograph”) flyttat in till en vindsvåning i den nu hippa delen av Cabrini. Sociala medier-generationen är helt ovetandes om Candyman-historien men när Anthony börjar använda sig av historien bakom legenden ändras allt."Sättet de hanterar titelkaraktären är ifrågasättande"
"Candyman" är en spirituell uppföljare till filmen med samma namn från 1992. Det är väl lite så man gör idag, man gör en uppföljare x antal år senare, ignorerar de tidigare uppföljarna som gjordes och kallar filmen med samma namn. Jag är en av dem som kanske inte älskar "Candyman" från 1992. Men Tony Todd som titelkaraktären är en ikonisk seriemördare av en anledning och det finns en anledning till varför han alltid läggs i samma rank som de andra klassiska seriemördarna på film som Freddy, Jason, Michael etc. Uppföljarna är inte jättebra och även ifall detta är en film bättre än de två uppföljare som originalet fick, är det inte ens i närheten av 92-versionen.
Den här gången är det betydligt mer politiskt. Också får man tolka det hur man vill, men det blir väldigt uppenbart och tydligt under filmens gång (inte minst på vilka som dör). Jag vill minnas att första filmen hade undertoner med kanske något politiskt säg med hur vissa bor i ghettot. Men ingenting som överflödar filmens narrativ eller blir intryckt i ditt ansikte. Jag vet inte om detta var rätt väg att gå med filmen, men det gjorde att jag inte blev lika underhållen som jag hade hoppats på. Jag menar det är ändå i grund och botten en slasher film jag kollar på.
Men kanske det som störde mig mest i filmen var inte det övertydliga politiska budskapet, utan snarare hur de hanterar hela Candyman karaktären och skådespelaren Tony Todd. Jag vill inte gå in i allt för mycket detaljer för att eventuellt kanske spoila saker och ting. Men filmen introducerar en sak med karaktären jag inte var något fan av och som förstörde hela mystiken, historien, mytologin till och med om just Candyman karaktären. Jag uppskattar alltid nya idéer till filmer eller att man vill förnya något. Men här känner jag när det redan är inom slasher genren och du har redan en känd etablerad seriemördare från tidigare filmer, att man lika gärna bör och ska använda den ikoniska karaktären. Tony Todd är fortfarande med, men på ett ganska underväldigande sätt.
Vad som gör filmen mer sevärd än säg uppföljarna dock är mycket av det som händer bakom kameran. Det är snygga kameravinklar och åkningar i filmen, den har ett snyggt foto överlag. Jag gillade hur man jobbade med musiken som alltid är en viktig detalj i skräckfilmer (inte många tänker på det och då menar jag inte musik som stannar abrupt för en jump-scare). Skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig, jag köpte alla deras känslor och kemi gentemot varandra. Likadant tycker jag regissören Nia DaCosta har begåvning och ser gärna mer vad hon har att bjuda på i framtiden (härnäst MCU filmen "The Marvels").
Överlag är detta en förbättring på de två uppföljare som kom, men inte alls i närheten av vad originalet är. Främst kan de politiska vara väldigt övertydligt och för mycket i och med att det är en slasher film. Men framförallt hur de hanterar hela Candyman biten och introducerar nya saker. Det blir nästan för mycket på 90 minuter och ibland känns det som att man gjort en helt annan film som inte är i Candyman universumet. Men med bra skådespel, mycket snyggt kameraarbete, musik och regi så blir det ändå måttligt sevärt under dess speltid. Det känns dock som att med lite omskrivning hade detta kunnat bli bättre och något som tillfredsställde även fansen av de äldre filmerna.
