Ma Rainey’s Black Bottom

"Ma Rainey's Black Bottom" är regisserad av George C. Wolfe och baserad på pjäsen vid samma namn skriven av August Wilson. Han skrev också uppsättningen av "Fences" som blev filmatiserad 2016 med Denzel Washington och Viola Davis. Denzel är producent på denna filmen och i huvudrollen syns Viola Davis till, så det är lite som en spirituell fortsättning. Båda utspelar sig under samma plats mer eller mindre och båda två har karaktärer vars temperament byggs upp mer och mer och sedan får utbrott mot slutet. Och jag skulle säga båda filmerna lyckas väldigt bra i sina respektive områden.

Denna filmen kommer redan gå ner till historien för att vara Chadwick Bosemans sista långfilm. Netflix har pushat en del om att han ska bli Oscars nominerad efter hans tragiska bortgång och efter att ha sett filmen har jag inga som helst problem med det. Man kan inte tro för en sekund att detta är en man som led eller hade ont. Chadwick Boseman ger full energi till sin insats och gör en femstjärnig presentation som den unga trumpetaren Levee i bandet. Han är ung, vill pröva nya saker med musiken, starta eget, men är fast i Ma's klor och har svårt att komma iväg på egna ben. Ju längre in i filmen man kommer desto mer ökar temperamentet för Levee och alla andra omkring.
Chadwick Boseman fångar alla känslor som Levee går igenom, vare sig det är via en fantastisk monolog om ett barndoms trauma han var med om. Eller hans sätt att uttrycka sig på med sina nyköpta skor. Det är full energi, det är full sorg och allting kommer fram så simpelt. En lärdom jag lärt mig är att ju enklare något ser ut att vara, desto svårare är det. Chadwick Boseman är ett praktexempel på en skådespelare vi kommer titta tillbaka på som fick det att se så enkelt och naturligt ut. Samtidigt som han själv var i smärta och genomgick massvis med operationer för sin cancer. Jag kan inte annat än att ta hatten av och applådera honom för hans sista och värdefulla rollinsats som trumpetspelaren Levee.

Precis som "Fences" utspelar sig majoriteten av filmen på ett och samma ställe. Vi rör oss nästan bara på två ställen. Ena är inspelningsstudion och det andra är källaren där bandmedlemmarna övar. Regissören George C. Wolfe visar sin talang här precis som Regina King gjorde i "One Night in Miami" genom att få de få platserna vi rör oss vid, ändå kännas levande. Han fångar exakt den klaustrofobiska känsla nere i källaren. Det är varmt, trångt, svettigt och man känner av pulsen stiga hos de olika personerna ju längre in på dagen vi kommer.

Även inspelningsstudion är ett bra exempel och visning på det "glamorösa" som inte är jätte glamoröst. Vilket är ett jättebra exempel på den allra sista bilden vi får se i filmen. När en vit artist står och spelar in till sitt album, så ser allting i studion mycket flottare, finare och välstädat ut. Medan när Ma spelade in, var det slitet, dammigt och man märker att producenten inte riktigt bryr sig. Han vet att albumet kommer sälja pengar, men det är bara hans enda intresse. Så även hinten på makt mellan vita och svarta i musikindustrin visas, men blir inte övertydligt utan är precis lagom i bakgrunden.

Allt det intensiva som inträffar och de 94 minuter som bara flyger förbi och är rappt klippt. Där man hinner med saker om rasism, tron på Gud kulminerar allting till en final som kom minst sagt överraskar men som blir den perfekta pricken över i:et. Detta är en film som har mycket mer att berätta än vad man kan tro vid första glimt.

Det enda jag hade önskat att se mer av var musikinspelningarna. Då jag älskar jazz och blues, hade jag mer än gärna velat se mer musik spelas av det. Jag förstår det aldrig var fokuset med filmen, men med tanke på dess speltid på 94 minuter hade jag inte haft något emot om man la till en extra 10 min med mer sångnummer i den.

I sin helhet är "Ma Rainey's Black Bottom" en film jag sent kommer glömma. Den gav mig lite samma känsla som efter jag hade sett "12 Angry Men", inte för att filmen är på samma nivå som det mästerverket. Men genom att utspela sig under en dag, och vi rör oss vid bara två ställen mer eller mindre. Och där spänningen och temperamentet mellan alla karaktärerna blir värre och värre ju längre in i filmen man kommer. Även att det är varmt och man känner av svetten hos de alla i studion. Jag kan inte prisa alla skådespelarinsatserna tillräckligt. Uppenbart gav jag uppmärksamheten till Chadwick Boseman. Men jag hoppas inte de andra faller i glömskan heller, då Viola David briljerar ännu en gång. Glynn Turman, Colman Domingo och Michael Potts som de andra bandmedlemmarna förstärker också. Helt klart en av de starkaste ensemble från en film detta året. Gillade också Jeremy Shamos som Ma's manager som desperat försöker få alla nöjda och man ser han utmatning och trötthet.

Det är en bitterljuv känsla vetandes att detta är Chadwick Bosemans sista film. Ena sidan är jag jätteglad att hans sista insats och film är så här pass bra. Å andra sidan är jag ledsen vetandes att han hade så mycket mer att ge, vem vet vad framtiden hade för honom. Det vi kan göra nu är att titta tillbaka på hans fantastiska karriär, både framför och utanför kameran. Tack för de fina filmerna och de minnesvärda rollerna.