The Golem

"The Golem" har 100år på nacken. Faktum är så hade den premiär den 29 oktober 1920 i Tyskland så det är nästan på dagen den firar sin 100års jubileum. Det faktum att vi idag kan se kompletta fulla filmer från denna eran är ett mirakel i sig. "The Golem" faller in i samma era när "german expressionism" var som störst. Det är ett uttryck som man använder från de tyska filmerna under stumfilms eran, mer specifikt under 20-talet. Det är en stil där mycket av bakgrunden är annorlunda och allting ser ut som från en dröm. Filmer som "The Cabinet of Dr. Caligari", "Nosferatu", "The Last Laugh", "Faust" och kanske den mest kända "Metropolis" ingår alla inom "german expressionism".

"The Golem" är en av de första skräckfilmerna inom detta och har en betydelseroll för just skräckgenren och tyska filmindustrin överlag. Fast "The Cabinet of Dr. Caligari" kom ut före. Många trodde den kom ut 1920 men på senare år har det kommit fram att den hade sin premiär 1919. Handlingen i "The Golem" är om en rabbin som i 1500-talets Prag skapar själva "Golem" utav lera. Denna golem ska skydda det judiska folket i byn från förföljelse.

Att se filmen vetandes att den gjordes innan andra världskriget och ändå få starka känslor ifrån att i verkligheten hände något liknande, ger en speciell känsla. Filmen ska dock vara baserad på legend som härjar i just Prag. Paul Wegener som också spelar lerfiguren "Golem" står också för regi och manus. Han gjorde en version i 1915, men var inte helt nöjd och gjorde därför en "remake" på den i just 1920, vilket är denna versionen. Det är också den enda överlevande filmen av hans tre "Golem" filmer från början till slut. 1915-versionen finns stora delar som man har hittat genom årens lopp, men ingen fullständig kopia. Medan 1917-versionen anses vara förlorad helt och hållet med bara några få minuter och stillbilder man kan se.

Kollar man på filmen rent skräckmässigt kanske många inte ser det så mycket idag. Men det är en betydande film för genren och anses enligt många vara en klassiker för "german expressionism". Det är en av de första skräckfilms långfilmerna som gjorts och idag kanske man kan uppskatta den mer för sin historia än själva hantverket. Med det sagt är där ett par kusliga scener i den som ett svävande huvud som dyker upp när rabbinen får lerfiguren till liv. Samt att handlingen har denna klassiska "legend" stämpeln på sig som bara förstärks ännu mer när filmen har 100år på nacken. Kanske inte på samma nivå som en del andra klassiker från denna tiden, men en som inte bör bli förbisedd.