Synopsis
35-åriga Isabella är en driven affärskvinna inom Stockholms finansvärld. När hon åker hem till sin barndoms småstad för att fira sin pappas sextioårsdag känner hon sig som en vinnare, den enda av det gamla skolgänget som det gått riktigt bra för. Isabellas självförtroende kommer av sig när hon inser att Simon, hennes stora tonårsförälskelse, ska gifta sig med Isabellas barndomskompis Molly och att hon inte ens är bjuden på bröllopet. Isabella är van vid att få som hon vill och det stör henne att se Simon lycklig tillsammans med någon annan. En del av Isabellas hjärta kommer alltid att slå för Simon."Ingen så vidare spektakulär musikal"
När producenten för sin film kommer upp och pratar om att de har slitit och jobbat med en film i 4års tid. Känner jag mig genast som ett rövhål som inte gillar filmen och har en del saker att klaga på. Men det var aldrig tanken att jag i mitt liv skulle börja kritisera andra personers verk och om man nu har slitit i 4år vem är jag då att bedöma ens verk i det stora hela. Men sanningen är tyvärr den att detta är inte särskilt bra och jag hoppas dessa fyra åren inte var allt i onödan när den väl har premiär på juldagen.
Till och börja med är jag ett stort fan utav musikaler. Framförallt de gamla goda 50-tals musikalerna som var stora, pampiga och hade tusentals statister som dansade i bakgrunden. Nu vet jag mycket väl om att detta inte är den typen av film, men när man annonserar sin film att vara en musikal måste man väl ändå ha lite mer pondus än vad detta är...
Sanningen är den att detta är en riktig fattigmans musikal och gör det som man även hånar Hollywood musikaler för. Men nivån denna filmen väljer att nöja sig med är inte de där 50-tals pampiga musikalerna, heller inte de nya moderna musikalerna som "La La Land". Nej denna bestämmer sig istället att "High School Musical" är standarden de ska sätta på sin musikal i form utav dansnummer och låtar.
Allting är ADR (betyder att man har spelat in ljudet i efterhand). Vilket inte är så överraskande och många Hollywood filmer gör också det i sina produktioner. Skillnaden är bara att de flesta lyckas gömma att det är ADR och när man märker att det är det, försvinner all magi och man tänker bara på att skådespelarna står i en studio och sjunger. Det är nästan pinsamt över hur tydligt de bara mimar och alla sångnummer påminner mer om att man ser någon sjunga karaoke där låten spelas i bakgrunden. Jag var aldrig övertygad över att rösten kom från deras munnar en enda sekund.
Vad som dock chockerade mig lite mer faktiskt är att under en del dialogscener när de inte sjunger är det också ADR och det finns inget värre än att ha en dialogscen och allting är fixat i efterbearbetningen för att det lät för mycket i bakgrunden eller det var en enklare väg. Där är till och med en scen där Johan Ulveson pratar, men så avslutar han sin mening men hans mun rör sig fortfarande.
Sedan har vi alla dansnummer som göras under själva sångnumren. Faktiskt så hade jag önskat på lite mer dans än vad som bjuds på för hälften av tiden går bara personerna omkring eller står stilla. Men när de väl dansar så märks det att där finns en idé bakom och att man vill göra det imponerande. Tyvärr väljer man att köra på en del närbilder och inte en bredare bild där man verkligen ser alla som dansar och gör det till ett spektakel. Man märker det är det filmen vill, men genom att inte ha de där breda bilderna som behövs, så blir det inte lika imponerande och känns mer säkert och fattigt.
Sättet de väljer att gå in i sångnumren är också ganska konstig. De funkar nästan som en jump-scare i en skräckfilm där de kan vara mitt i konversation för att sedan bryta ut i en sång och man hoppar nästan till. Låtarna varar heller inte mer än 2 minuter vilket också kan vara en besvikelse om man nu går in och förväntar sig musikal. Jonas Karlsson börjar sjunga på en låt, men sjunger bara en mening och sedan klipper man bort. Vad var ens poängen med det.
Tar vi och kollar på huvudhandlingen är det inget speciellt. Storstadstjejen som lyckades i karriären och livet, återkommer till sin hembyggd som är en liten håla i ingenstans och gamla känslor kommer tillbaka till ytan från det förflutna och kaos inträffar. Man har sett det tusentals gånger om och filmen gör ingen direkt spinn på det. Den kanske tror att lägga dit Tomas Ledin låtar och göra det till en musikal ska dölja det.
Jag gillar dock hur bisarr filmen kan vända sig från att vara en romantisk fin film, till att sedan ha en gran fatta eld och allting blir blodigt allvarligt på en sekund. Tonen är liksom överallt med denna filmen att det blir fascinerande.
Nu har jag verkligen klagat och hatat på filmen, men sanningen är också den att det är inte den värsta svenska filmen från i år. Det är bara det att allting känns så fattigt när man har en sådan stor idé och potential. Där är massvis med saker jag stör mig på under filmens gång som handlar nästan mer om det tekniska än själva storyn och skådespelarna. Även ifall handlingen inte är så unik den heller. Som vanligt tyckte jag Johan Rheborg var bäst med filmen. För de som gillar Tomas Ledins låtar lär det nog finnas lite anledning att se filmen, men det funkar egentligen lika bra att stanna hemma och lyssna på hans musik.
"En del av mitt hjärta" har biopremiär 25 december