The Dead Don’t Die

Idén att Jim Jarmusch har gjort en zombiefilm med jättemånga kändisar i den kan sälja. Men det känns också som att det är den enda idén denna filmen har att erbjuda. För detta är så ooriginellt och icke roligt för fem öre. Den tror den är rolig, den tror den är smart men den är inget utav det. Kanske är det för att jag inte har sett tillräckligt av Jim Jarmusch filmer och det kan jag stå rättad för i en sådan här recension. Men samtidigt bedömer jag vad jag sett oavsett regissör bakom vare sig det gick hem hos mig eller inte, detta gjorde inte det.

Humorn är fylld med metahumor och bryter fjärde väggen. De nämner filmer som skådespelarna varit med i tidigare, mycket blinkade åt kameran och sådan humor har jag väldigt svårt för överlag. Det blir bara värre när de bryter fjärde väggen i slutet när de börjar nämna manuset och att Adam Drivers karaktär läste hela manuset så han visste hur det skulle sluta och Bill Murray blir sur för han och Jim är goda vänner. Det är udda och torrt framfört och landar aldrig.

Filmen har mycket samhällskritik bakom sig och tror även där den har något att säga. Framförallt när zombierna går omkring och säger "Wifi", "Bluetooth" etc. Jag fattar kritiken bakom filmen och vad Jim Jarmusch försöker säga. Tyvärr gjorde George A. Romero detta tusen gånger bättre med sin "Dead Trilogi" för över 50år sedan. Så även där finns inget originellt eller originellt att hämta.

Men överlag är filmen bara torr och tråkig. Karaktärerna har noll personlighet och det är bara "titta här är den kändisen". Där finns verkligen ingenting här överhuvudtaget. Effekterna är bedrövliga, där är en scen där kråkor flyger uppe i himlen och de är datagjort och är så pass uselt animerat att det hör hemma i "Birdemic" filmerna. Är det hela min reaktion som är skämtet och Jim Jarmusch skrattar åt mig att jag reagerar så starkt. Inte fan vet jag, men jag hatade verkligen denna filmen.