Ut och stjäla hästar

Hans Petter Moland återförenas med Stellan Skarsgård en femte gång. Deras tidigare filmer har bestått av "Zero Kelvin - kärlekens fryspunkt", "Aberdeen", "En ganska snäll man", "En iskall jävel" också nu denna "Ut och stjäla hästar". Jag har sett "En ganska snäll man", "En iskall jävel" och "Cold Pursuit" av regissörens tidigare verk varav "Cold Pursuit" också kom ut i år. Jag har kommit fram till att Hans Petter Moland har en speciell berättarstil och hans filmer har en specifik känsla till sig. Jag har också kommit fram till att jag har lite svårt för hans filmer överlag.

Det handlar inte så mycket om att hans filmer är rent av dåliga. Om inget annat har alla de filmer jag sett en visuell känsla till sig. Fotot är riktigt fint och kameraarbetet likaså (förutom i en scen där de använder GoPro, något som jag hatar att se i filmer). Men oftast lämnar filmerna mig med en kall känsla där det inte riktigt finns något slut och jag ställer mig oftast vad hela poängen var. Kanske inte så mycket i "En iskall jävel" och dess remake. Men specifikt här förstod jag inte alls vad poängen med denna filmen var.

Vi får följa Stellan Skarsgård när han flyttar till en mindre by där en person som också bor där väcker upp känslor från hans förflutna då denna personen är en han en gång kände. Mer intressant blir det inte. Jag satt ivrigt och vänta vad hela denna berättelsen skulle avrundas i och vad meningen bakom den var. Men där hände verkligen ingenting. Det hade varit något om dessa tillbakablickar till Skarsgårds ungdom gav någonting eller greppade tag i en. Men ingenting av det mynna ut till någonting. Där är några hintar på att Skarsgårds karaktär som ung har speciella känslor för mamman till hans barndoms kompis, men även det rinner bara ut i sanden och glöms bort. Filmen kanske bara ville visa ett kärt sommarminne från hans förflutna och visst där är ett barn som dör i en olyckshändelse, men det glöms bort lika fort det med.

Karaktärerna beter sig också udda och allting känns bara kallt och så långt ifrån vad normala människor agerar och beter sig som. Men det är också en del av Hans Petter Moland's stil då jag också märkt av detta i hans tidigare filmer.
Det positiva jag vill ge filmen är att Stellan Skarsgård som alltid gör bra ifrån sig. Dock är det nästan hans berättarröst man hör mer av än att faktiskt se honom, då filmen skiftar från det att han är ung till att han är gammal. Filmens första 20 minuter är också bra på att bygga upp och introducera byn och vart filmen är på väg. Men efter det så står bara filmen och stampar på samma plats utan någon direkt mening.

"Ut och stjäla hästar" är en film som kan gå hem hos vissa folk som finner en djupare och bredare mening med denna historia. Men för mig gav det mig absolut ingenting och jag fann aldrig något intresse under filmens gång och väntade konstant vad poängen med allting var. Men de greppade aldrig tag i mig och till slutet kändes det mer som fokuset låg i att berätta en historia med snygga bilder utan någon större mening.