Antologiserien Black Mirror som utforskar den mörka sidan av teknologi och människans natur är tillbaka i en femte säsong med tre helt nya avsnitt.
Black Mirror är återigen tillbaka. Antologiserien som med mestadels mörka historier utforskar vår samtid och mänsklighetens påverkan av teknologi. Charlie Brookers skapelse är nu framme i sin femte säsong och dess framgångar har varit växlande under åren.
Efter de sex första avsnitten, som sändes på brittiska Channel 4 mellan 2012 och 2013, verkade seriens öde vara osäkert. Man släppte vid julen 2014 det mästerliga avsnittet White Christmas som fortfarande är något av det bästa som har gjorts inom tv. Men efter det var det tyst – fram tills streamingjätten Netflix köpte rättigheterna 2015 och producerade ytterligare två säsonger.
Efter att ha blivit köpt av Netflix hävdar många (och kanske även den här recensenten) att dess kvalité har sjunkit. Fallet kanske är sådant, men man kan inte förneka dess inflytande och uppskattning bland tittarna då Black Mirror har blivit ett av Netflix flaggskepp. Tron på serien bevisades i Black Mirror: Bandersnatch som släpptes vid nyår. Ett interaktivt avsnitt som i speltid blir en långfilm som utan tvekan är det mest säregna som har släppts på streamingtjänsten. Dess omfattning rent tekniskt orsakade förseningar, och kanske även budgetrelaterade problem på nästkommande säsong.
Men nu är den äntligen här – något försenad och med endast tre avsnitt på en timme vardera. Hur faller då denna säsong kvalitémässigt i jämförelse med de tidigare? Fortsätt läs och ta reda på det.
Striking Vipers
Först ut är ett lågmält relations- och familjedrama, med Anthony Mackie i huvudrollen. Det handlar till viss del om eskapism i spel men framförallt om familjeförhållanden och identitet. Tematiken och de händelser som följer känns igen. Det som då gör avsnittet unikt och typiskt ’Black Mirror’ är såklart tekniken. I detta fall ett tv-spel, som tyvärr är delvist ologiskt och distraherar något, då man slås av tanken hur detta skulle funka rent praktiskt i verkligheten.
Utöver så är historien bra och uppfattas genuin. Man är mestadels engagerad under samtliga minuter men överlag är det hela lätt att glömma. Det mynnar inte ut i så mycket och avsnittets tvister och turer är väldigt typiska för en sådan här historia. Men det är delvis gripande och ger ändå någorlunda tillfredsställelse.
Utöver så är historien bra och uppfattas genuin. Man är mestadels engagerad under samtliga minuter men överlag är det hela lätt att glömma. Det mynnar inte ut i så mycket och avsnittets tvister och turer är väldigt typiska för en sådan här historia. Men det är delvis gripande och ger ändå någorlunda tillfredsställelse.
Smithereens
Säsongens bästa avsnitt som återgår lite till Black Mirrors ursprung, med spelplats i Storbritannien och en historia som påminner om seriens första avsnitt ’The National Anthem’. Vi får följa Chris, en taxichaffis som besitter ett mörkt förflutet och en olycksbådande motivation. Vad som följer är ett nervkittlande gisslandrama på 70 minuter med stor spänning, högt tempo, strålande skådespel och ett mycket angeläget och tänkvärt budskap.
Detta budskap berör besatthet vid teknologi och mänsklighetens växande behov av att i princip leva på nätet. Det är verkligen aktuellt och när eftertexterna fladdrar förbi så börjar man reflektera om avsnittets innebörd och ifrågasätter många aspekter i vår samtid. Allt detta tack vare dramatik som inte säger för mycket under lite över en timme. Ett avsnitt där man påminns om Black Mirrors största styrka.
Detta budskap berör besatthet vid teknologi och mänsklighetens växande behov av att i princip leva på nätet. Det är verkligen aktuellt och när eftertexterna fladdrar förbi så börjar man reflektera om avsnittets innebörd och ifrågasätter många aspekter i vår samtid. Allt detta tack vare dramatik som inte säger för mycket under lite över en timme. Ett avsnitt där man påminns om Black Mirrors största styrka.
Rachel, Jack and Ashley Too
Sist ut är säsongen sämsta avsnitt, men även ett av seriens mest egenartade. Vi får följa tre karaktärer, en popstjärna spelad av Miley Cyrus och två systrar, varav en är ett stort fan till Cyrus karaktär som har namnet Ashley O. Även här utforskas en intressant problematik som är grundat i verkligheten. Såsom att finna tröst på nätet istället för det verkliga livet, pressen som sätts på artister och deras mediala persona, samt girigheten inom musikindustrin.
Det intressanta ämnet tyngs tyvärr ner av simpelt berättande, banala vändningar och svajigt skådespel. Charlie Brooker sa tidigt att de försökte göra denna säsongen något gladare och inte lika dystopisk och dyster som tidigare. Problem uppstår dock då avsnittet är på tok för sockersött så att i jämförelse med de andra avsnitten inte känns som att det tillhör samma serie. Det skall även nämnas att som ’Striking Vipers’ förekommer en viss teknologi som får en att skratta över hur absurd den är.
Black Mirror som ofta brukar ha en stark igenkänning och vara läskigt nära vår samtid avslutar sin femte säsong med ett avsnitt som känns mest befängt och längst ifrån någonting som faktiskt är verkligt. Men det är underhållande i alla fall, det skall inte stickas under stolen.
Säsong 5 är i slutändan som de tidigare - många höjdpunkter men tyvärr även många lågpunkter. En överlag bra säsong men tyvärr lite väl kort, som bidrar till att de mindre bra stunderna sticker ut något mer än vanligt. Det är ett dock ett bra tillskott i den samling historier som är Charlie Brookers tidvis geniala Black Mirror. Längtan till nästa säsong har redan infunnit sig.
Det intressanta ämnet tyngs tyvärr ner av simpelt berättande, banala vändningar och svajigt skådespel. Charlie Brooker sa tidigt att de försökte göra denna säsongen något gladare och inte lika dystopisk och dyster som tidigare. Problem uppstår dock då avsnittet är på tok för sockersött så att i jämförelse med de andra avsnitten inte känns som att det tillhör samma serie. Det skall även nämnas att som ’Striking Vipers’ förekommer en viss teknologi som får en att skratta över hur absurd den är.
Black Mirror som ofta brukar ha en stark igenkänning och vara läskigt nära vår samtid avslutar sin femte säsong med ett avsnitt som känns mest befängt och längst ifrån någonting som faktiskt är verkligt. Men det är underhållande i alla fall, det skall inte stickas under stolen.
Säsong 5 är i slutändan som de tidigare - många höjdpunkter men tyvärr även många lågpunkter. En överlag bra säsong men tyvärr lite väl kort, som bidrar till att de mindre bra stunderna sticker ut något mer än vanligt. Det är ett dock ett bra tillskott i den samling historier som är Charlie Brookers tidvis geniala Black Mirror. Längtan till nästa säsong har redan infunnit sig.
Säsong 5 av Black Mirror finns nu på Netflix!
