Synopsis
"Ett starkt återbesök – “The Pitt” fortsätter imponera"
“The Pitt” har snabbt blivit min favoritserie som är aktuell och går just nu. Säsong 1 var helt fantastisk och byggde upp allt så bra – med spänning, karaktärer och tempo. Den var nästintill perfekt i form av manus, klippning och skådespel.
Säsong 2 håller nästan samma nivå. Jag ska inte ljuga och säga att säsong 1 inte är bättre – för det är den. Men om det är något denna säsong gör bättre, så är det hur karaktärerna har utvecklats mellan säsongerna. Framför allt de som var nya förra säsongen – det är kul att se hur de har vuxit i sina roller. Jag gillar särskilt utvecklingen av Whitakers karaktär.
Langdon är också tillbaka denna säsong, och han är en av mina favoriter i serien. Samtidigt känns det som att serien är något osäker på vad de ska göra med honom, men ändå vill ha kvar honom.
Dana har också verkligen vuxit på mig och är nu en av mina favoriter.
Det händer ingen lika stor händelse i denna säsong som i den tidigare (skjutningen), vilket jag kan uppskatta. Varje säsong måste inte ha någon gigantisk händelse – det är trots allt en dag på ett sjukhus, och alla dagar behöver inte vara intensiva med dramatiska händelser varje minut.
Istället går serien mer på djupet hos Robby och hans mentala hälsa. Jag tycker att detta skildras ganska realistiskt och på ett bra sätt. Frågan är dock hur länge de kan fortsätta på detta spår under kommande säsonger innan någon verkligen sätter ner foten, eftersom det också innebär en risk för både personalen och patienterna.
Jag älskar fortfarande konceptet med denna serie, och alla skådespelare gör ett fantastiskt och realistiskt jobb med att porträttera sina karaktärer. Serien håller verkligen måttet, och om man lyckas behålla ett lika starkt manus samtidigt som man har en tydlig idé om vart karaktärerna är på väg och hur allt ska utvecklas – utan att det blir för mycket – kan jag absolut se serien fortsätta ett bra tag framöver.
Synopsis
"Härliga kaiju-fighter men väldigt svagt drama - ojämn säsong"
Jag minns att jag gav kritik till första säsongen för att den innehöll för mycket drama och att de unga karaktärerna fick för mycket speltid, trots att vissa skådespelare inte riktigt höll måttet eller helt enkelt var ointressanta. Tyvärr kvarstår detta problem i denna säsong.
Godzilla dyker dessutom bara upp i totalt cirka fem minuter under hela säsongen. Istället är det King Kong som får ta större plats, vilket ändå fungerar som en bra kompensation.
Fokuset ligger istället på en ny kaiju som skapats specifikt för serien. Det är faktiskt en ganska intressant varelse – betydligt bättre än MUTO från Godzilla. Kaijun här porträtteras som en mamma som främst vill skydda sina ungar och återvända hem, vilket ger den ett mer nyanserat djup. Många trodde, baserat på trailern, att det var Biollante, men så är alltså inte fallet.
När det kommer till människodelarna – som tyvärr står i centrum eftersom serien inte har budget för kaiju-strider i varje avsnitt – är flashback-scenerna med Wyatt Russell fortfarande det bästa. Här finns både bättre skådespel och en tydligare känsla av äventyr.
I nutidsspåret är det egentligen bara Kurt Russell som sticker ut. Övriga karaktärer engagerar mig inte särskilt mycket, vilket gör att tempot ibland känns segt när de får större fokus och mer dramautrymme. Serien är enligt mig inte tillräckligt stark på den fronten, och det är inte heller därför jag – och många andra – tittar. Samtidigt förstår jag att det handlar om budgetbegränsningar, men då hade ett starkare manus eller mer övertygande skådespel varit nödvändigt.
Trots sina brister är det fortfarande en helt okej serie. Det är alltid kul att se MonsterVerse expandera och fortsätta leverera nytt innehåll. Det är utan tvekan en fantastisk tid att vara kaiju-fan, och jag ska egentligen inte klaga alltför mycket.
Men jag önskar att serien var starkare rent manusmässigt, eftersom den inte kan förlita sig för mycket på kaiju-striderna – de dyker trots allt bara upp då och då.
Synopsis
"Ett tydligt lyft – säsong 2 hittar sin riktning"
Jag minns att jag tyckte att säsong 1 hade potential att utvecklas mer och att säsong 2 kunde bli bättre. Jag tycker ändå att de har lyckats med detta, och säsong 2 är ett steg uppåt för mig.
Delvis beror det på att serien inte introducerar en ny skurk eller hjälte var tredje avsnitt. I första säsongen kändes det mer som mini-berättelser inom en större handling. Här finns istället en tydlig röd tråd från början till slut, vilket gör helheten bättre enligt mig. Manuset är tajtare tack vare detta och skapar en större spänning överlag.
Skådespelarna fortsätter att briljera i sina respektive roller, även om det är Charlie Cox som Matt Murdock och Vincent D'Onofrio som Wilson Fisk som är seriens absoluta höjdpunkter.
Vi får inte se Frank Castle denna säsong (han dyker istället upp i "Spider-Man: Brand New Day" i sommar). Däremot får vi återse Jessica Jones. Jag har själv inte sett säsong 3 av hennes serie, vilket gör mig lite förvirrad kring vissa detaljer – som att hon nu har ett barn och är tillsammans med Luke Cage. Jag antar att detta förklaras där, även om deras relation inte kom som en total överraskning.
Nykomlingen Matthew Lillard spelar den mystiska Mr. Charles. Jag hade gärna velat få veta mer om karaktären, men det är förmodligen något som kommer utvecklas vidare i säsong 3. Oavsett gör Lillard ett starkt intryck och passar väldigt bra in i detta universum (fuck you Tarantino).
Det finns även en sidohandling med Michael Gandolfini, där hans karaktär försöker hitta en viss person samtidigt som han har ett kärleksintresse som riskerar att komplicera situationen. Detta är den del av serien som engagerade mig minst. Den hade antingen kunnat tas bort helt eller utvecklats på ett mer intressant sätt. Gandolfini är en bra skådespelare, men det känns nästan som att denna handling lades till i efterhand utan en tydlig plan.
För mig är detta alltså ett klart steg upp från föregående säsong, och jag ser fram emot säsong 3 med tanke på hur denna säsong avslutas. Vem vet – vissa trådar kanske till och med tas upp i den nya Spider-Man-filmen, även om det känns mindre troligt.
