Saccharine

Berlinale Filmfestival 2026

Jag har under en längre tid sagt att Australien är landet att rikta blicken mot när det kommer till modern skräck. De har gång på gång bevisat att de ligger i framkant när det gäller kvalitet, originalitet och hantverk. Men det betyder inte att de ibland också gör mer okej skräckfilmer som inte riktigt når samma nivå.

"Saccharine" är tyvärr en sådan film. Jag kan uppskatta hantverket och intentionen bakom filmen, men det känns som att budskapet hade kommit fram bättre i en kortfilm än i en långfilm som dras ut till nästan två timmar.

Filmen är skriven och regisserad av Natalie Erika James, som tidigare gjort "Relic" och "Apartment 7A". Den förstnämnda var en skräckfilm som kom under pandemin, och även där gillade jag hantverket mer än själva utförandet. Den sistnämnda har jag inte sett, men det är en prequel till "Rosemary's Baby".

Filmen lånar lite från "The Substance", lite från "Piggy" och till och med lite från den polska filmen "Sweat", regisserad av Magnus von Horn. Det jag vill få fram är att filmen innehåller element som känns bekanta för skräckälskare, och det är lätt att dra paralleller.

Men allt handlar om utförandet, och jag tycker som sagt att filmen hade behövt vara betydligt kortare. Det finns flera partier i andra akten som upprepar sig. Ibland känns det som att man vill äckla tittaren mer än att faktiskt ha något nytt att säga, särskilt eftersom budskapet redan är tydligt etablerat i första akten.

Man kan också säga att filmen är två olika filmer i en, och det är inte hela tiden de två delarna möts så väl som man hade önskat. Den ena delen är en film om ätstörningar och besattheten vid ett piller som gör det möjligt att bli smalare oavsett hur man äter. Den andra delen är en spökhistoria där en entitet dyker upp som en konsekvens av pillret.

Midori Francis, som spelar huvudrollen, är dock riktigt bra. Hon är övertygande i rollen som Hana, som går igenom allt detta. Om inget annat bär hon stora delar av filmen under andra akten, när tempot verkligen segar ner. Hon är en skådespelare jag kommer att hålla ögonen på, då jag tror att hon kommer att dyka upp i fler filmer framöver.

Jag önskar att jag gillade detta mer, eftersom det finns mycket här som jag egentligen tycker om. Jag uppskattar hantverket, regin och Midori Francis skådespel. Men allt annat känns överarbetat och övertydligt för sitt eget bästa. Med en speltid som klockar in på nästan två timmar blir det helt enkelt för mycket, och det känns inte som att filmen har mer att erbjuda. Därför hade den, enligt mig, fungerat betydligt bättre som en kortfilm.