Synopsis
"En brittisk pärla som får hjärtat att både skratta och gråta"
Vilken trevlig överraskning detta var. Efter att ha sett några klipp och en trailer, samt hört hur omtyckt den är bland folk – framför allt om man tittar på betygen på både IMDb och Letterboxd – kände jag att detta var något jag ville se.
"I Swear" försöker inte göra något unikt i sitt berättande, men den gör det som brittiska filmer är så förbannat bra på: att skapa en genuin feelgood-känsla genom att bjuda på både skratt och gråt i en film som alla kan ta till sig. Tillsammans med "The Ballad of Wallis Island" har vi här två riktigt starka brittiska kandidater från 2025.
Jag gillade verkligen skådespelet från Robert Aramayo. Det kändes trovärdigt och väldigt respektfullt. Man märker tydligt att både han och regissören/manusförfattaren Kirk Jones har gjort omfattande research och verkligen försökt göra berättelsen rättvisa, så att den fångar det som den verkliga John gick igenom. Resultatet är en väldigt välgjord och välspelad film som berör – där man både skrattar och gråter.
De två timmarna flyger förbi i ett bra tempo, och trots att handlingen sträcker sig över 40 år känns det aldrig som att man tappar bort viktiga scener eller att något dyker upp från ingenstans. Möjligtvis hade man kunnat spendera ytterligare tio minuter i nutid för att ge en större och bredare bild av vad John faktiskt har åstadkommit, men filmen ger ändå runt 20 minuter till detta, vilket är gott om utrymme sett till helheten.
Jag kan varmt rekommendera denna film. Det är en berättelse som kommer att gå hem hos de flesta och som verkligen bjuder på både skratt och gråt – precis så som brittiska filmer gör det allra bäst.
