Sirât

Jag kanske bara har en bitter smak i munnen eftersom "No Other Choice" inte blev nominerad i något på Oscarsgalan, men faktumet att den här filmen lyckades bli nominerad för bästa utländska film är ett stort frågetecken för mig.

Jag vill börja med att säga att ljudet i filmen är en fullt välförtjänt nominering. Det är otroligt väl ljudmixat: hur det låter som en riktig ravefest när man befinner sig mitt i den, eller hur ljudet hörs på avstånd när huvudpersonen är längre bort. Explosioner, bilar – allt är väldigt välgjort och är utan tvekan filmens starkaste sida.

Men i övrigt kunde jag inte komma in i filmen alls. Visst är fotot snyggt, och jag förstod de religiösa undertonerna – eller snarare att filmen använder den islamiska religionen som bakgrund för att föra handlingen framåt. Men det var helt enkelt inte för mig. Under två timmar upplevde jag att filmen gick fram i snigelfart utan att något särskilt intressant inträffade.

Visst händer det något lite mer än en timme in i filmen, men jag hade hoppats att det skulle få en större känslomässig betydelse för mig som tittare. Den känslan infann sig aldrig, trots att filmen fortsatte bygga vidare på händelsen.

Jag antar att filmen ändå har gått hem hos många, då den fått hyfsat bra kritik från både kritiker och publik. Men jag kunde inte ta till mig den, och det brukar nästan alltid finnas en sådan film varje år – en som hyllas brett men som man personligen inte förstår sig på. I år är det den här filmen för mig.

Mot slutet räknade jag bara ner minuterna tills filmen skulle ta slut, och det är aldrig ett gott tecken.