Synopsis
Dr. Kelson hamnar i en chockerande ny relation – med konsekvenser som kan förändra världen som de känner den – och Spikes möte med Jimmy Crystal blir en mardröm han inte kan fly från.
"En bra fortsättning på där vi lämnade sist"
"28 Years Later: The Bone Temple" tar vid precis där förra "28 Years Later" slutade, och lyckligtvis spelade man in båda filmerna samtidigt, vilket innebar att vi bara fick vänta sex månader på uppföljaren. Fler filmer borde anamma detta, då det enligt mig bör vara max ett år mellan filmer om man planerar en trilogi eller en direkt fortsättning – så att den förra filmen fortfarande är färsk i minnet.
Jag var kanske mindre intresserad av denna film just för att Danny Boyle inte regisserade den, utan Nia DaCosta, som kanske inte har den bästa meritlistan när man ser på hennes tidigare verk. Men till min förvåning tycker jag att hon lyckas väldigt bra här och håller fast vid det Danny Boyle byggde upp i den första filmen, samtidigt som hon ändå gör detta till sin egen film. För mig är detta hennes bästa film av det jag har sett.
Filmen är som två filmer i en. Dels följer vi Jimmy Crystal, som vi såg i slutet av förra filmen, spelad av Jack O’Connell (det lilla barnet som den första filmen börjar med), där Spike genomgår en prövning för att antingen bli medlem eller dö. Han lyckas och blir ofrivilligt en del av Jimmys klan, där de vandrar runt på den engelska landsbygden och dödar människor lite som de känner för, medan zombier inte utgör något hot för dem.
Den andra delen av filmen följer Dr. Kelson, återigen spelad av Ralph Fiennes, där han fortsätter sina experiment på Samson och försöker förstå varför de beter sig som de gör och om det finns något botemedel.
För mig var alla scener med Ralph Fiennes helt klart de bästa. Han är en av de bästa skådespelarna vi har, och han lyckas även här höja materialet. Karaktären Kelson kanske inte fördjupas mycket mer än vad vi redan fick i den första filmen, men vi ser en mer mänsklig sida av honom, vilket gör honom mer sympatisk den här gången. Scenerna han delar med Samson är fascinerande i sig, men det finns också ett visst lugn i dem.
När filmen korsklipper mellan våldet som Jimmy och hans klan utför och Kelsons mer stillsamma sekvenser blir filmens budskap tydligt: att vi människor är rovdjuren och i vissa avseenden värre än zombierna. Detta är förstås inte första gången en zombiefilm tar upp detta tema – George A. Romero gjorde det redan i "Day of the Dead", och även "Night of the Living Dead" har människor, instängda i ett hus, med olika åsikter och blir varandras fiender.
Det som verkligen höjer filmen och gör den vass är dock de sista 10–15 minuterna. Här spelar "Satan" en roll, och scenen till låten “The Number of the Beast” av Iron Maiden, med en dansande Ralph Fiennes, kommer garanterat att bli en av de mest minnesvärda filmscenerna från 2026 – och det är bara januari!
Det är filmens absoluta höjdpunkt och leder vidare till ett starkt klimax och en cliffhanger som bäddar för den tredje filmen, där även en viss person lär göra fans väldigt glada.
Jag vet inte om den är bättre än den förra filmen, men när jag tänker efter hade jag faktiskt färre problem med denna jämfört med min kritik mot föregångaren. Skådespelaren som spelar Spike gör också ett bättre jobb här, trots att han får mindre att göra. Jag behöver nog fundera lite till, men det är helt klart två filmer som fungerar utmärkt tillsammans, och jag ser verkligen fram emot den tredje och sista filmen och vad de lyckas koka ihop.
