Synopsis
Alpha, en orolig 13-åring bor med sin ensamstående mamma. Deras värld rasar samman den dag hon kommer hem från skolan med en tatuering på armen.
"Julia Ducournaus första dåliga film"
”Alpha” är den tredje långfilmen från Julia Ducournau och tyvärr hennes svagaste. Jag gillade både ”Raw” och ”Titane”, men här blir det lite för mycket – och samtidigt ingenting alls.
Det är uppenbart att hela filmen fungerar som en metafor för AIDS-epidemin på 80-talet, då alla är klädda som om det vore just den perioden och sjukdomen som sprids är skrämmande lik hur människor reagerade när AIDS härjade. Subtil är den verkligen inte på den fronten.
Men mest satt jag och kliade mig i huvudet över vad filmen egentligen ville åstadkomma. Vi får bra skådespelarinsatser, och effekterna på de sjuka människorna ser bra ut och ger en futuristisk känsla. Men där stannar det mesta som faktiskt fungerar, och resten av filmen känns mest långdragen, som om man hela tiden väntar på att något större ska hända.
Filmen marknadsförs som skräck, precis som Julia Ducournaus tidigare verk, men i själva verket är det mer ett melodrama med visuellt berättande som hämtar inspiration från verkligheten och paketerar om det till något annat.
Det är varken snyggt eller särskilt underhållande att titta på, och jag önskar verkligen att jag hade kunnat gilla det mer än jag gjorde, särskilt eftersom jag verkligen uppskattat Ducournaus tidigare filmer.
Bättre lycka nästa gång!
