Synopsis
"Bra skådespel och foto - men svag helhet"
Lynne Ramsay gör sin första film på åtta år, och jag gillade verkligen hennes förra film "You Were Never Really Here" — en film som verkligen inte är för alla, men som har vuxit på mig med åren sedan jag såg den. "We Need to Talk About Kevin" har jag däremot fortfarande inte sett.
Den här gången är jag dock inte riktigt med henne, och jag tycker att "Die My Love" inte riktigt når hela vägen. Ungefär halvvägs in förstod jag vad hon försökte berätta och vad poängen var med de mer konstnärliga inslagen, men det föll ändå inte på plats för mig.
En del av problemet är att filmens tempo är alldeles för långsamt för sitt eget bästa. Den är 15–20 minuter för lång, och vissa scener upprepar saker som vi redan har förstått.
Det känns dessutom som att man har sett den här typen av film flera gånger de senaste åren: en kvinna som drabbas av en depression efter förlossningen, en frånvarande man, och en resa genom hennes känslomässiga kaos. Jag blev faktiskt lite förvånad över att se Robert Pattinson i den här typen av roll, eftersom det är en ganska otacksam och anonym karaktär — den frånvarande maken och inte så mycket mer. Han är en skådespelare som kan leverera oerhört mycket, men den här rollen hade nästan kunnat spelas av vem som helst.
Hade filmen fokuserat på båda karaktärernas perspektiv hade jag kunnat förstå det bättre, men nu är allt berättat strikt ur Jennifer Lawrences perspektiv, vilket gör att Pattinson hamnar i skymundan i flera scener.
I slutändan var filmen lite för pretentiös för min smak, trots att jag är en person som faktiskt älskar David Lynch — och "Die My Love" har helt klart lånat vissa drag från honom. Men det gick helt enkelt inte ihop för mig.
Bra skådespelare och snyggt foto, men det är ungefär allt jag verkligen kan ge filmen. Det är inget jag kommer att se om, och inget som kommer stanna kvar hos mig på samma sätt som "You Were Never Really Here" har gjort. En besvikelse, tycker jag.
