Synopsis
Filmen, som utspelar sig i dagens Tokyo, följer en amerikansk skådespelare (Brendan Fraser) som kämpar för att hitta ett syfte tills han får ett ovanligt jobb: en tjänst hos en japansk "hyrfamilj"-agentur, där han ska spela stand-in för främlingar. När han dyker in i sina klienters världar börjar han bilda äkta band som suddar ut gränserna mellan skådespel och verklighet. Han ställs inför de moraliska förvecklingar som jobbet medför och upptäcker samtidigt mening, tillhörighet och den tysta skönheten i mänskliga relationer.
"En varm men förutsägbar komedi/dramafilm"
"Rental Family" är regisserad av Hikari och skriven tillsammans med Stephen Blahut. Det är också den första filmen där Brendan Fraser spelar huvudrollen sedan "The Whale", som han vann en Oscar för.
Filmen prickar av många boxar för att bli en så mainstream dramafilm som möjligt – vid många tillfällen känns det nästan lite Oscar-påtvingat. Men jag tycker ändå att alla skådespelare känns genuina i sina roller och verkligen vill vara där för att berätta den här historien, snarare än att bara jaga priser. Det märks att Hikari brinner för berättelsen.
För oss västerlänningar är filmens värld något helt annat – där man kan anlita en person att låtsas vara någon annan i vardagen: en familjemedlem, en pappa, en vän eller till och med en författare. Möjligheterna är oändliga. Jag fann mig själv genuint intresserad av denna värld och tycker att filmen gör ett tillräckligt bra jobb med att porträttera den. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att ämnet kanske hade passat ännu bättre som dokumentär.
Man förstår tidigt ungefär hur filmen kommer att sluta. Man vet vad som kommer att hända med Brendan Frasers karaktär och flickan han låtsas vara pappa åt. Vi vet också vilka lärdomar karaktärerna kommer att dra. På den punkten är filmen ganska förutsägbar. Görs det bra? Jo, det görs helt okej. Jag skrattade ändå till några gånger och satt aldrig och himlade med ögonen över hur klyschig den var.
Personligen var jag mer intresserad av berättelsen kring Brendan Frasers karaktär och den äldre herren, en före detta skådespelare. Deras band och vänskap var filmens starkaste sida och där filmen, enligt mig, var som bäst. Huvudfokuset ligger dock på relationen mellan Frasers karaktär och flickan, där han ska spela hennes pappa. Det var okej – men man har sett det förr. Jag satt mest och väntade på den oundvikliga scenen där hon får reda på att han inte är hennes riktiga pappa.
Hade filmen haft fler scener med de två männen tror jag att slutet hade fått en starkare emotionell tyngd. Som det är nu delar de kanske tre–fyra scener tillsammans innan det avgörande ögonblicket.
"Rental Family" är dock en film för den breda massan. Av alla filmer jag sett på Stockholms filmfestival i år var det denna som fick näst mest och högst applåder – efter "Den siste vikingen". Det säger en del om hur väl den fungerar för sin publik. Och det är helt okej – filmen gör sitt jobb, bjuder på en varm upplevelse och visar att det ibland kan vara skönt med något lite mer lättsamt.
