Synopsis
Molina, dömd för “förargelseväckande beteende”, placeras i samma cell som den politiska fången Valentín. De två är varandras motsatser: Molina drömmer om glitter och glamour, medan Valentín vill störta militärdiktaturen. När Molina berättar om sin idol Ingrid Luna i favoritfilmen ”Kiss of the Spider Woman” förflyttas de två till en färgsprakande fantasivärld fylld med sång, musik och dans.
"En film som känns halvfärdig"
Bill Condon har skrivit och regisserat denna adaption av musikalen, som i sin tur baserades på en novell. Eftersom han skrev manus till "Chicago" – som har vissa likheter i och med att båda är musikaler som utspelar sig i ett fängelse, där musikalnumren utspelar sig i karaktärernas fantasi – kändes detta som ett projekt gjort för Condon. Han hade ju redan gjort något liknande med lyckat resultat. Men eftersom han aldrig regisserade "Chicago" märks det här att så var fallet.
Filmen känns nästan ofärdig, som om budgeten halverats. Jag köper vissa scener i musikalnumren, till exempel när de åker i en bil och bakgrunden tydligt är artificiell. Men musikaler från 50-talet, som denna försöker gestalta, var pampigare och mer storslagna än vad som porträtteras här. Dessa scener hade verkligen behövt en större budget.
Visst, majoriteten av 50-talsmusikaler spelades in i studio, och det syntes – men de kändes ändå stora, grandiosa och fyllda av energi. Här känns det som att de står i en studio lika stor som mitt kontor och spelar in en dansscen.
Fängelsescenerna är något bättre. Ett fängelse är ju en naturligt begränsad miljö, och de lyckas ändå få varje rum och cell att kännas nödvändig – lite som i en teaterföreställning.
Däremot köpte jag aldrig romansen som blossar upp mellan de två huvudpersonerna, spelade av Diego Luna och Tonatiuh. Det känns påtvingat att Lunas karaktär plötsligt ska falla för honom mitt i filmen och bli romantiskt involverad, särskilt när han tydligt är straight och har en flickvän. Varför kunde de inte bara förbli vänner?
Det är säkert troget till musikalen, men i filmversionen hade det behövts mer arbete för att få relationen att kännas trovärdig – nu kommer den verkligen från ingenstans.
Jennifer Lopez har utseendet för en glamourfylld stjärna, men inte riktigt skådespelet. Hon kan sjunga, hon kan dansa, hon ser fantastisk ut – men var hon övertygande i rollen som en 50-talsstjärna som tog världen med storm? Jag vet inte, kanske. Men det känns som att någon som Ana de Armas hade passat perfekt för rollen.
Jag älskar musikaler, men då måste också låtarna sitta – och tyvärr minns jag inte en enda låt här. De tillför heller inte något till handlingen eller miljön, vare sig i Argentina eller i fängelset. Det är något "Chicago" lyckades med, trots att även den utspelar sig i fantasin.
Sammantaget blev jag ganska besviken på denna film. Jag skulle inte gå så långt som att kalla den årets "Emilia Pérez", men det finns likheter – båda är musikaler som tyvärr inte är särskilt bra.
