Synopsis
"Dwayne Johnson gör sitt bästa skådespel i hela hans karriär"
Jag har bara sett två filmer av Safdie-bröderna – "Good Time" och "Uncut Gems". Båda två var några av mina favoriter det år de kom, och jag fick genast upp ögonen för två regissörer jag ville hålla koll på i fortsättningen.
Sedan valde de att gå separata vägar och göra varsin solofilm. Benny gjorde The Smashing Machine, och senare i år kommer Josh med "Marty Supreme" – en av de filmer jag ser mest fram emot i år.
Anledningen till att just "The Smashing Machine" har blivit en så stor snackis är förstås Dwayne Johnson. Det är hans första riktigt seriösa roll, där han verkligen vill visa sina talanger som skådespelare. Det är extra intressant eftersom jag i min "Red One"-recension förra året skrev att det nog var det sämsta jag sett Dwayne Johnson i – han verkade inte ens vilja engagera sig och saknade den charm han annars brukar tillföra. Att han nu, året därpå, gör sin kanske bästa insats i karriären är imponerande.
Det går inte att förneka att det främsta skälet att se filmen är Dwayne Johnsons skådespel. Han är övertygande i rollen – så pass att jag stundtals glömde bort att det var han. Visserligen hjälper makeupeffekterna i ansiktet, ett trick man ofta använder sig av (till exempel Steve Carell i "Foxcatcher" eller Gary Oldman i "Darkest Hour").
Men jag tycker ändå att hans skådespel skiner igenom, och det är en trovärdig insats som förtjänar alla hyllningar den fått. Är det Oscarsmaterial? Jag vet inte – jag behöver tänka lite på det. Spontant tycker jag till exempel att Oscar Isaac, Michael B. Jordan och Jesse Plemons ligger på ungefär samma nivå.
Regin och klippningen är i klassisk Safdie-anda. Det finns nästan en dokumentär känsla genom hela filmen, från öppningsscenen – en av de starkaste i filmen – till slutet, där man bokstavligen filmar den riktige Mark Kerr när han är ute och handlar. De filmar det nästan som med dold kamera: han är medveten om att han blir filmad, men samtidigt lite förvånad. Det påminner mig om vad Safdie-bröderna gjorde med Adam Sandler i kortfilmen "Question & Answer" (kan varmt rekommenderas – den är väldigt rolig).
Mitt problem med filmen ligger i själva berättandet. Det känns inte som att det finns någon riktigt tydlig röd tråd i vad man vill berätta, eller så saknas scener som kunde ha byggt upp de mer känslosamma partierna. Emily Blunt, som spelar Dawn, är jättebra, men hennes roll känns tyvärr ganska reducerad i det stora hela. Jag hade velat känna mer i scenerna mellan henne och Mark – både i de romantiska och i de destruktiva delarna.
Filmen är helt klart sevärd för Dwayne Johnsons skull och för Safdie-känslan som genomsyrar den. Men jag måste medge att det här är den svagaste filmen jag sett från någon av Safdie-bröderna. Vi får se vad Marty Supreme har att erbjuda.
