Christy

“Christy” är på alla sätt en generisk och standardiserad biografisk film som inte tar ut svängarna vare sig visuellt eller berättarmässigt. Regin gör inget spännande, och filmen håller sig tryggt inom biopic-mallen.

Med det sagt var jag inte bekant med den verkliga historien sedan tidigare, så mycket av det som inträffade kom som en chock för mig. Filmen blir nämligen väldigt mörk halvvägs in – till och med mardrömslik att bevittna. Det är dock skådespelarinsatserna som lyfter filmen till något sevärt.

Sydney Sweeney är, enligt mig, en av de mest begåvade unga skådespelerskorna vi har idag. Jag säger inte det bara för att hon är vacker och vågar använda sin kropp i konstens tjänst, utan för att hon genuint är en skicklig skådespelerska med en imponerande bredd. Hon har redan gjort varierade roller i olika genrer – och lyckats i nästan alla (bortsett från “Madame Web”, men där var ingen särskilt bra).
Detta är dock hennes bästa insats hittills. Precis som Dwayne Johnson i “The Smashing Machine” försvinner hon in i sin roll, delvis tack vare makeupen, men framför allt genom hur hon förmedlar känslor och låter oss känna allt som Christy går igenom.

Men det är Ben Foster som Jim Martin – Christys tränare och make – som är filmens stora snackis. Han gestaltar en avskyvärd, hatisk och kontrollerande person på ett skrämmande trovärdigt sätt. Foster överspelar aldrig, utan får karaktären att kännas naturlig, nästan som om detta vore en del av hans vardag. Jag var genuint rädd för Jim under filmens gång och djupt äcklad av hans beteende.

Det faktum att jag inte kände till den verkliga historien gjorde karaktären ännu mer chockerande, särskilt med tanke på vad som händer i slutet – en av årets mest minnesvärda och starkaste filmscener.

Alla biroller imponerar också. Merritt Wever gör ett starkt intryck som Christys mamma – en person man nästan kan diskutera om hon är lika illa som Jim. Hon säger saker som en mamma aldrig borde säga till sin dotter, och jag blev uppriktigt förbannad på henne.
Chad L. Coleman levererar dessutom en färgstark tolkning av Don King och blir en av filmens mest minnesvärda sidokaraktärer.

Sammanfattningsvis är det skådespelarna som bär “Christy”. En särskild scen sticker ut som en av årets absolut bästa. Eftersom jag inte kände till historien sedan innan påverkades jag starkare emotionellt, men objektivt sett är filmen ganska standardiserad och följer biopic-mallen till punkt och pricka. Jag hade önskat att regin vågat ta ut svängarna mer, eller att berättelsen strukturerats på ett mer originellt sätt. Som det är nu känns “Christy” som ännu en biografisk film i mängden – välspelad, men förutsägbar.
Men det är också en film som – tack vare sina skådespelare – förtjänar att ses.