Predator: Badlands

Dan Trachtenberg verkar ha fått nycklarna till Predator-universumet av Disney, och det är ändå ett gott tecken – de verkar kunna hantera Predator-filmerna bättre än vad de gör med Alien-filmerna.

Jag gillade "Prey" och tycker att "Killer of Killers" troligtvis är den bästa uppföljaren vi fått sedan originalet. Därför var jag nyfiken på hur den här filmen skulle vara och hoppades att Dan Trachtenberg kunde skapa något bra igen.

Det finns bra idéer här, men tyvärr blir mycket av dem begravda under påkostad medioker CGI.

Att ha en Predator i huvudrollen, som vi faktiskt får följa, var inget jag var emot – till skillnad från många andra på nätet. Vi har ändå kommit så pass långt att varken en Xenomorph eller en Predator är särskilt läskig längre. De har blivit popkulturella ikoner, och därför känns det märkligt att försöka dölja dem och göra dem “mystiska” igen. Jag ville verkligen se en Predator i huvudrollen.

Dessvärre valde man att göra munnen i CGI. Själva ansiktet är makeup, men för att kunna förmedla fler känslor med mun och ögon gick man den digitala vägen – och det funkar inte alls för mig. Det ser konstigt ut och tog mig helt ur filmen, vilket blir ett problem när det är huvudpersonen vi pratar om. Det ser fult och oäkta ut. Predatorn i originalfilmen är beviset på att man kan visa känslor med enbart praktiska effekter och makeup.

Elle Fanning spelar två olika robotar från Weyland Corp, vilket nu officiellt bekräftar att Predator och Alien existerar i samma universum – något filmen börjar bygga upp till. Hennes skådespel som den ena roboten (huvudpersonen) är dock alldeles för känslosamt och glatt. Hade hon gradvis utvecklats under filmens gång och blivit mer som den hon är i början först mot slutet, hade det funnits en bra karaktärsresa där. Men som det är nu händer inte så mycket med hennes karaktär. Hon börjar ungefär där hon slutar – förutom en liten sak hon lär sig på vägen.
I övrigt är hon ganska endimensionell, och hennes skådespel bleknar i jämförelse med David Jonssons insats i Alien: Romulus från förra året.

Det jag däremot gillar är idén att Predatorn befinner sig på en utomjordisk planet och under sin resa lär sig saker som den sedan använder till sin fördel – som en del av sina vapen. Det gav ett extra lager och kändes troget till hur en Predator faktiskt hade agerat i en sådan situation.

Även om storyn är ganska standard fungerar filmen som ett sci-fi-äventyr. Det är nästan ingen dötid, och på sina 107 minuter bjuder den på underhållning – varken mer eller mindre.

Överlag gör filmen sitt jobb, antar jag. Men jag kan inte komma ifrån de gräsliga datorgjorda effekterna och undrar varför man valde den vägen. Var det lathet? Billigare? Eller kändes det bara rätt på pappret? Oavsett anledning förstör det mycket av filmen, särskilt eftersom huvudpersonen är digital.

Men om man bara vill ha lite underhållning och se vart nästa Predator-äventyr tar vägen – då rekommenderar jag den.