Synopsis
"Yorgos och jag: Ett komplicerat förhållande fortsätter med Bugonia"
Jag har tidigare skrivit om att jag svajar när det gäller Yorgos Lanthimos filmer. Jag gillar "The Favourite" och "Poor Things", men resten har jag inte riktigt fastnat för. Han är en tydligt visuell regissör, och jag förstår varför han är så älskad av många. Men för mig är det något jag inte riktigt kommer in i med vissa av hans filmer.
Med "Bugonia" skulle jag placera den någonstans i ett mellanläge. Det finns saker jag gillar med den – samtidigt som det finns saker jag inte gillar, precis som i hans tidigare verk.
Jesse Plemons gör en av de bästa insatserna i sin karriär här. Även om jag inte tyckte att hans karaktär var särskilt intressant – jag hade velat veta mer om vem han var som person, inte bara “konspirationsteoretikern” – så väger hans skådespel upp. Han är så förbannat övertygande att jag var bergsäker på att jag såg en verklig person framför kameran, trots det välkända ansiktet.
Emma Stone fortsätter att imponera i ännu ett samarbete med Yorgos. Hon har vid det här laget blivit för honom vad DiCaprio och De Niro är för Scorsese. Men för mig var det Plemons som var den verkliga stjärnan här – likaså Aidan Delbis, som spelar hans autistiska kusin. En trovärdig insats av en skådespelare jag tror vi kommer få se mycket mer av i framtiden.
Sedan kommer det där udda berättandet som jag fortfarande har svårt att fastna för i Yorgos filmer. Han gör det inte särskilt underhållande, och även om det finns små skratt längs vägen är det ofta många scener jag upplever som smått tråkiga – särskilt när jag redan förstått vad han vill säga med dem.
Jag kan heller inte påstå att jag var förvånad över slutet. Här tycker jag faktiskt att Yorgos var ganska förutsägbar. Jag tror han ville att det skulle kännas oväntat, men för oss som sett flera av hans filmer kändes det snarare som ett väldigt typiskt Yorgos-slut. Jag hade förväntat mig något mer överraskande än det vi fick.
Hade filmen slutat när en viss karaktär går in genom en dörr, hade jag nog uppskattat avslutningen mer – men istället fortsätter den i ytterligare fem minuter, vilket drar ut på helhetsintrycket.
Fortfarande en bättre film än "Kinds of Kindness" från förra året, men inte lika bra som "The Favourite" eller "Poor Things", enligt mig. Jag vet inte om jag kommer se om den, men som alltid är jag ändå glad att ha sett en Yorgos-film – även om det inte alltid landar helt rätt för mig personligen.
Synopsis
En kvinnas besatta sökande efter sin försvunna syster leder henne till ett skrämmande mysterium styrt av något ondskefullt.
"En lovande debut med svagt manus"
“Shelby Oaks” är regidebuten för Chris Stuckmann, en YouTube-filmrecensent som jag har följt i snart tio år. Det är verkligen kul att se hans filmprojekt ta sig hela vägen till svenska biografer — något jag aldrig trodde skulle ske. Det var nästan en surrealistisk känsla att se hans namn på vita duken. Jag bidrog dock aldrig med pengar till hans film, men jag var nära.
Så hur är då filmen som helhet? Den hade mycket press på sig, och blev extra omtalad när Mike Flanagan klev in som exekutiv producent tillsammans med bolaget NEON, vilket gav Chris ytterligare en miljon dollar för att finslipa filmen.
Slutresultatet är en genomsnittlig skräckfilm — varken sämre eller bättre än mycket annat som släpps. För att vara ett filmår där vi fått flera fantastiska skräckfilmer är "Shelby Oaks" snarare på den svagare sidan.
Men med det sagt finns det saker jag verkligen uppskattar, särskilt med tanke på budgeten och att det är en långfilmsdebut. Vissa delar är imponerande.
Främst är fotot riktigt snyggt och på samma nivå som många filmer med betydligt högre budget. Fotografen Andrew Scott Baird får filmen att se påkostad ut på sina ställen, mycket tack vare ljussättningen som verkligen bidrar till stämningen. Vissa kameravinklar och kompositioner gör dessutom att filmen känns större än sin faktiska skala — vilket är imponerande med en budget på strax under två miljoner dollar.
Det finns också flera tecken på att Stuckmann är en skicklig regissör som kan utvecklas mycket om han får fortsätta göra film — inte bara inom skräckgenren. Han har själv sagt att han vill göra ett drama om Jehovas vittnen, då han kommer från den bakgrunden, och en sådan personlig film tror jag verkligen skulle kunna lyfta fram hans styrkor.
Det stora problemet här är manuset — något som de flesta recensenter också verkar eniga om. Det är för mycket som händer, samtidigt som ingenting riktigt händer. Historien känns väldigt generisk och hade kanske känts mer originell för 10–15 år sedan. I dag framstår den mest som fylld av klichéer.
Han ska dock ha cred för att han inte förlitar sig på billiga jump scares, vilket många debutregissörer inom skräck hade gjort.
Filmen blir tyvärr också för invecklad mot slutet, samtidigt som den andra halvan tappar tempo efter en stark start. Resultatet är en klichéfylld och ojämn skräckfilm som inte har något särskilt nytt att berätta.
Det man däremot kan ta med sig är att Chris Stuckmann-fans förmodligen kommer uppskatta filmen mer än den vanliga biobesökaren. Med tanke på budgeten och omständigheterna är det imponerande vad han ändå lyckats åstadkomma. Det här är trots allt en recensent som sa: “Fuck it, nu ska jag göra min egen film” — och det är det inte många recensenter som faktiskt gör.
Men ser man filmen utan att veta vem Stuckmann är, och bara som en vanlig skräckfilm, är det svårt att påstå att den sticker ut. Det finns betydligt bättre alternativ där ute — särskilt under ett år som varit så starkt för skräckgenren.
