Synopsis
I huvudrollen ser vi Bob Ferguson (Leonardo DiCaprio) - en före detta revolutionsledare som trodde han hade lämnat kampen bakom sig. Han lever i en drogdimma utanför samhället tillsammans med sin energiska och självständiga dotter Willa (Infiniti). När hans onde ärkefiende (Sean Penn) dyker upp igen efter 16 år och Willa försvinner, tvingas den före detta upprorsmakaren ge sig ut för att hitta henne - far och dotter kämpar båda mot konsekvenserna av hans förflutna.
Sexton år gamla konflikter blossar upp på nytt. En grupp splittrade revolutionärer återförenas för ett sista, desperat uppdrag - där familj, lojalitet och frihet står på spel.
"En modern klassiker föds - ett mästerverk för vår tid"
Det är inte ofta Paul Thomas Anderson släpper en ny film, men när han gör det är han i samma liga som några få andra regissörer vars filmer jag alltid ser på premiärdagen. Det finns egentligen bara en film i hela hans filmografi som jag känt mig rätt sval inför – alla andra har verkligen gett mig något eller fått mig att känna något på djupet. "Boogie Nights" är fortfarande en av mina absoluta favoritfilmer.
Trailern till den här filmen övertygade mig inte, och jag var lite orolig över vad det egentligen var jag skulle få se. Speciellt eftersom den bygger på en bok av samma författare som skrev "Inherent Vice" – den film som jag gillar minst i Andersons katalog. Men så kom reaktionerna, och de var svåra att ignorera. Folk talade inte bara om årets bästa film, utan om en av de viktigaste som gjorts på nästan 20 år.
Kanske måste man bo i USA för att skriva under på ett så starkt påstående, men oavsett kan jag säga att detta utan tvekan är en av årets bästa filmer. Det Paul Thomas Anderson har kokat ihop är på sina bästa håll inget mindre än ett mästerverk.
Filmen har en energi som jag inte förväntade mig. När vi väl befinner oss i nutid utspelar sig handlingen över ungefär 24 timmar. Man känner av både kaoset och oron, och filmskapandet – med hjälp av foto, musik och klippning – smälter ihop på ett sätt som påminner mig om varför jag älskar film. Man ser tydligt att det är en visionär bakom kameran, och i kärnan finns en stark berättelse om relationen mellan en far och en dotter, där fadern desperat försöker hitta henne.
Det behövs knappast nämnas att alla stora namn i ensemblen levererar fantastiska prestationer. Men Chase Infiniti, som spelar dottern Willa, står verkligen på egna ben och levererar på samma nivå som de etablerade stjärnorna.
Det här är en film som bara växer ju mer man låter den sjunka in. Det finns en stor risk att jag, efter en omtitt eller om några år, ser på den som en modern klassiker. Den har alla ingredienser som krävs för det. Det är en spännande och välgjord film från början till slut, och den engagerar hela vägen.
Fotot är otroligt, musiken växlar mellan lekfulla toner och pampigt grandiöst, och klippningen skiner i stora delar av filmen. Blandningen av humor och spänning gör att de 160 minuterna flyger förbi. Paul Thomas Anderson har gjort det igen – och kanske till och med skapat en av sina viktigaste filmer, en som säger mycket om den tid vi lever i just nu, framför allt för amerikanarna.
