Synopsis
"En av de bästa MCU-filmerna på länge"
Termen "MCU är tillbaka" har kommit och gått sedan "Avengers: Endgame", där några få har varit bra men majoriteten är mediokra till dåliga i mitt tycke. På sistone har det kanske bara varit två MCU-filmer jag gillat sedan Endgame, och det är "Spider-Man: No Way Home" och "Guardians of the Galaxy Vol. 3". Mycket också för att detta var avslutande trilogier som startade när gamla MCU var igång. Om man vill räkna med "Deadpool & Wolverine" så kan man slänga in den i mixen också.
Men jag måste slänga in "Thunderbolts*" bland dem nu, för detta var förvånande moget och bra.
Jag tar med mig den största överraskningen med denna film, som är hur moget den hanterar sitt ämne. Det är utan tvekan en av de deppigaste MCU-filmerna som gjorts, där depression är huvudfokus. Vilket såklart hade varit väldigt osmakligt om man i en seriös stund eller scen klippte till ett barnsligt skämt. Jag är glad att ledningen på Marvel Studios förstod att de bara skulle göra filmen sämre och att det inte hör hemma med en sådan seriös ton.
Självklart har vi fortfarande skämt, och jag skulle säga 50-50 så funkade de. Somliga hade jag klarat mig utan, men de är heller inte lika irriterande som vissa andra har varit på sistone. Medan andra skämt ändå landade rätt vid tillfället, mycket även tack vare skådespelarna.
Dynamiken mellan dessa är också bra.
I centrum finns Florence Pugh som Yelena, och hon har nog gått och blivit en av mina nya favoriter i MCU. Som efterträdare till Black Widow kunde man inte få någon bättre. Florence Pugh har sedan innan redan imponerat som skådespelare (hon är Oscarsnominerad), men vart de tar karaktären Yelena i denna och hennes välmående är vad jag gillar.
Där är det rent ut sagt scener som hör hemma i en dramafilm som tar upp ämnen som ensamhet, depression, ånger och våld. Det är tunga saker, och jag är förvånad att de hanterar dem så moget i filmen.
Foto: Marvel Studios
© 2025 MARVEL. All Rights Reserved.
Även nykomlingen Lewis Pullman som Bob, som senare blir Sentry, får en väldigt tung och mörk bakgrund, där kontraster finns mellan honom och Yelena.
Allting med denna karaktär fann jag intressant och jag är så glad att filmen djupdyker in i hans psyke.
De visar detta på ett väldigt starkt och visuellt sätt med hur han hanterar sitt psyke med depression och hur det är som om två personer.
Det enda jag kan tycka känns förhastat är hur han går från att vara Bob till Sentry och hans motiv; där känns det som att några borttagna scener finns för att fylla i de luckorna.
I samband med att han introduceras som Sentry så är där en actionscen gjord på en enda lång tagning där kameran mer eller mindre står still och bara rör sig i samband med rörelserna. Men fighten är inte så bra gjord, då de blir som ballonger när de slåss, och det var ett problem även i "Daredevil: Born Again"-serien i första avsnittet.
Hoppas inte att detta blir en vanesak hos Disney, för det ser så fult ut.
Stanna kvar under scenen vid eftertexterna för att få mer smak till kommande film i sommar från Marvel. Jag tror också folk kommer ha en del att kommentera om vad * i titeln faktiskt betyder, men det känns som filmen är medveten om detta och skämtar om det under eftertexterna.
Förvånande nog är jag chockad att jag gillade detta så mycket. Jag tror det är för att i grunden har denna film en tragisk och seriös ton som den aldrig skämtar bort. Jag tror även folk med depression kan relatera till både Yelena och Bob. Likaså är de flesta actionscenerna bra gjorda, då mycket är praktiskt och inte så mycket datagjort. Men även dynamiken mellan karaktärerna.
Det är första gången på länge jag rekommenderar någon att gå och se en MCU-film.
