Foto Nexiko/Nordisk Film
Årets lista av 2024 bästa filmer kommer som alltid lite senare. Men som alltid brukar jag göra min lista i samband med Oscarsgalan varje år. För då känner jag att jag har hunnit se alla de filmer jag vill se från 2024, samtidigt som filmerna från 2024 fortfarande kommer ut detta året här i Sverige. Så det känns inte mer än rättvist att göra en lista i samband med dagen då Hollywood vill ge sig själv en klapp på axeln.
Det ska tilläggas att jag inte sett allt från 2024, men jag har ändå sett tillräckligt och även de filmer som det pratas om.
2024 som filmår var enligt mig det svagaste vi haft sedan 2021. Även om det finns vissa guldkorn att hitta, så var majoriteten av filmerna som kom ut väldigt mellanmjölk. Filmer som inte var tillräckligt dåliga för att få en stark reaktion av mig, eller filmer som inte var tillräckligt bra för att jag skulle säga "wow". Mycket var bara "meh" och sedan glömde jag bort filmen.
Många tycker att det var ett bra år för skräckfilmer och även om det var många bra, fanns det också många dåliga, så där skulle jag säga att det var jämnt fördelat. Däremot var det ett fantastiskt filmår för både animerade filmer och dokumentärer.
Men det känns som att man märkte av strejken som var 2023 vid detta filmår.
Totalt har jag sett 171 filmer.
Jag har också lite regler angående hur man räknar en film det året den släpptes. Om filmen släpptes på en festival 2023, men kom först till den breda publiken 2024, räknas det som en 2024-film. Hade filmen premiär i ett land 2023, men kom inte till USA eller Sverige förrän 2024, räknas det som en 2023-film.
Kom även ihåg att detta är min personliga lista av de filmer som jag tycker varit bäst 2024. Det finns inget som är rätt eller fel, alla har olika smak.
Först några hedrade nomineringar som inte kom med men som förtjänas att tittas på och hade lika gärna kunnat vara med på listan!
• A Complete Unknown
• A Different Man
• Conclave
• Daughters
• Dìdi
• Flow
• Ghostlight
• Heretic
• Hundreds of Beavers
• I Saw the TV Glow
• Late Night with the Devil
• Longlegs
• Memoir of a Snail
• Saturday Night
• September 5
• Sing Sing
• Snack Shack
• Strange Darling
• Super/Man: The Christopher Reeve Story
• The Apprentice
• The First Omen
• The Remarkable Life of Ibelin
• The Substance
10. Challengers
Den bästa klippta filmen 2024 och en av de bästa filmscoren 2024, och inget av det är den nominerad till.
Regin av Luca Guadagnino lyfter filmen. Bland annat med effektiva kameravinklar, där vi ibland är bollen under matcherna, eller racket när det slår bollen. Samt musiken som är enbart techno-inspirerad. Det är väldigt effektivt.
Zendaya har verkligen blivit en talangfull skådespelare med sina insatser i både "Euphoria", "Dune" och nu denna. Hon har genuin talang och hennes skådespel och hela denna maktkamp hon har med att försöka ha övertagandet mellan Art och Zweig är något av det bästa med hela filmen.
Kemin mellan alla tre är verkligen toppen.
En fantastisk film som verkligen går på full effekt från början till slut. Soundtracket tillsammans med kameravinklarna och klippningen är elektriskt. Regi som verkligen levererar, skådespelare som är på topp och en underton av erotik.
9. Wicked
Den största överraskningen för mig var Ariana Grande. Hon har perfekt komisk tajming i den här filmen och hennes resa som Glinda är en av filmens starkaste punkter.
Cynthia Erivo som Elphaba eller "Wicked Witch of the West" är också jättebra i rollen. Hon får fram en bra sympati för karaktären, men också små ansiktsuttryck som jag gillade som förmedlar känslorna hon gick igenom.
Såklart är kemin mellan henne och Ariana Grande väldigt bra och halva filmen bygger på att de ska funka mellan dessa två.
Musiknumren är också underbara. Den bästa låten såklart är "Defying Gravity" som jag kände till innan jag såg filmen, att det är det stora numret innan pausen i teaterföreställningen.
Man använder sig också mycket av praktiska effekter, även om en del är datagjorda. Så har man också många praktiska scenografier och miljöer för att hjälpa detta. Helt klart fantastiskt att se och göra filmen ännu mer spektakulär att titta på.
En film som får en att drömma bort, sjunga med i musiken och bli förtrollad av dess magi. Perfekt eskapism!
Fernanda Torres är fenomenal.
Det borde räcka för att sälja in denna film och se den.
För mig är det de små uttrycken som Fernanda Torres gör i filmen som stärker de känslor som mamman Eunice Paiva går igenom. Man kan läsa av henne utan att hon säger någonting, och det är sådana små uttryck som skiljer en bra skådespelare från en fantastisk skådespelare.
Den sanna historien berör och kommer att lämna en påverkad. Salongen jag satt i (som var fullsatt) hörde man folk gråta.
Utan tvekan en av årets bästa i form av skådespel, berättelse och känslor. Det är något fundamentalt fel om "Emilia Pérez" vinner bästa utländska film över denna.
7. Inside Out 2
Det känns som att alla glömt bort att denna kom ut i år. Alla pratade om hur bra den var och att det är en av de bästa uppföljarna som Pixar gjort när den kom, men sen pratade ingen om den.
Riley är nu tonåring och med det, humörsvängningar men också nya känslor. Vad vi får är Embarrassment(pinsamhet), Ennui (sarkasm), Envy (avundsjuka) och i fokus av allt Anxiety (ångest).
Jag kan inte understryka nog hur glad jag är att de inte gjorde Anxiety till en skurk. Även om det är ett motstånd våra huvudpersoner måste fightas mot under filmens gång, så porträtteras hon aldrig som en skurk med en ondskefull plan. Hon gör det hon ärligt talat tror är bäst för Riley och jag tror det kommer vara väldigt många som relaterar till det som inträffar i filmen. Jag själv inkluderad. Känns som att min Anxiety fortfarande står vid spakarna ibland och kontrollerar.
Såklart, som väntat med Pixar-filmer, är där även känsloladdade scener. Här tycker jag de kommer väldigt naturligt och känns inte påtvingade alls. En är ett citat från Joy själv, ungefär halvvägs in i filmen. Men det som tog mig mest är de som inträffar i klimaxen och vad som händer både med Riley och Anxiety. Här tror jag man verkligen kan ha en mogen diskussion med sina barn efteråt.
Utan tvekan en av de bästa uppföljarna Pixar har gjort och en extremt känslofylld och lärorik film som kommer lämna en berörd.
Filmen är gjord på ett gammaldags 50-tals episk film. Med både Ouvertyr, intermission och en epilog. Så oavsett om du ser filmen hemma eller på bio kommer detta ingå oavsett, för det ska vara så "autentiskt" som möjligt när man ser filmen.
Regissören Brady Corbet lyckas göra detta till en av årets mest fascinerande och fantastiska filmer som man verkligen bara inte kan slita ögonen från. Trots sin långa speltid på 3 timmar och 34 minuter. Med den pampiga och fantastiska musiken, tillsammans med hisnande foto, blir allting bara så perfekt och harmoniskt.
Alla skådespelare involverade är enastående. Men såklart är det Adrien Brody som är stjärnan här. Han gör sin bästa skådespelarinsats sedan "The Pianist".
Även resan hans karaktär gör i filmen är fantastisk att bevittna. Han är en sympatisk person, men gör även fel. Men att se honom bli mer galnare, besatt och hur hans känslor till slut tänker mer på sitt verk och droger gör honom mer intressant än om han bara spelat en godhjärtad immigrant.
En modern mastodontfilm som gör sig bäst på bio. Jag menar, jag fick gåshud de första 5 minuterna av den.
En film om moderskap, familj, överlevnad och allting i vildmarken om vart vi kommer ifrån egentligen. Det är en fantastisk berättelse om en intelligent robot som hittar mening med livet bland djur och vildmark.
Röstskådespeleriet är exceptionellt. Jag brukar alltid säga att när en kändis är med i en animerad film för att filmen ska tjäna pengar, men här känns det som att skådespelarna ändå försöker sig till röster som är perfekta och gjorda för sina roller.
Pedro Pascal är den som sticker ut mest, för hans röst är nästintill okännbar som räven Fink. Perfekt castad. Men Lupita Nyong'o som roboten Roz är den som kommer stjäla ditt hjärta och ge dig värme.
Det säger sig självt också att animationen är något av det vackraste och bästa som Dreamworks har animerat. Ja, jag kan lika gärna slänga ut att det är en av deras bästa filmer de gjort i allmänhet.
Musiken från Kris Bowers lever upp till att vara episk, men också melankolisk när den behöver det. Den lever upp till både berättandet och animationen som regissören Chris Sanders vill berätta.
Jag står fortfarande kvar vid att filmen förtjänade att nomineras som bästa film också på Oscarsgalan.
4. Nosferatu
Fotot i denna film tillhör en helt annan nivå. Kanske är det färgen i filmen som gör detta också, där man har en slags nedsatt blå skala, kall ton som påminner om svartvitt, men ändå inte. Men där finns även färg på sina ställen, även om den också har bleknat.
Det tillför atmosfären åt tittaren och man själv hamnar i en slags trans och drömliknande scenario som karaktärerna befinner sig i.
Makeup-effekterna ska också nämnas. Man har hållit Orlok (Bill Skarsgård) borta från all marknadsföring och använder sig bara av skuggor eller silhuetter som är i ofokus. Så man får aldrig en riktig klar bild av hur Orlok ser ut förrän en bra bit in i filmen.
Ett smart val, tycker jag, för detta är makeup utan dess like då man inte ser att det är Bill.
Lily-Rose Depp gör en fenomenal insats här. En av de bästa från i år, och jag visste inte att hon var kapabel till att skådespela på den här nivån. Detta var helt klart en stor överraskning för mig och jag hoppas få se henne göra fler dramatiska roller framöver.
Det är mycket med denna film som bara funkar. Men det är tack vare Robert Eggers vision och berättande, med fantastiskt foto, musik och klippning, som gör detta minnesvärt. En fantastisk nytolkning!
Dagen har äntligen kommit, den dag då jag har en svensk film i min topp 10-lista av årets bästa och på plats nummer tre dessutom!
Den här filmen tog verkligen landet med storm och är den mest inkomstbringande svenska dokumentären i svensk historia. Detta för att filmen har ett tidlöst budskap som går hem hos alla och som alla kan relatera till. Att bli gammal och uppleva något en sista gång innan vi alla säger tack och adjö.
Man behöver inte vara något fan av Filip & Fredrik för att uppskatta den. För kärnan i allting är en far-och son relation och hur det är att åldras. Detta hade kunnat vara vilka som helst i detta avlånga land och det är därför den berör så mycket. Med det sagt är det också en otroligt rolig film.
Jag såg den i en fullsatt salong med 500 personer och den känslan att skratta med så många och bli berörd samtidigt. Jag trodde inte att detta skulle vara en av de bästa bioupplevelserna, men det blev det.
Stjärnan här är Lars Hammar, Filips pappa. Det är mycket man kan känna igen hos honom, vare sig det är ens egen pappa, morfar eller farfar. Men han har även en viss humor till sig.
Som att han kan bli helt lyrisk bara genom att se två franska personer bråka med varandra i en av de bästa scenerna i filmen. Man vill se Lars få gnistan i livet igen och man vill kunna spola tillbaka tiden till hans glansdagar. Men det går inte, men man kan åtminstone hitta glädjen som en gång var.
En av de mest hjärtskärande scenerna är när han ska skära en paprika och aubergine. Detta är en av de mest minnesvärda scenerna från en film detta året.
Den perfekta feelgoodfilmen.
2. Anora
"Anora" är en av årets finaste, sorgligaste, deprimerande, roligaste och bästa filmer jag sett. Sean Baker kan mycket väl ha gjort sin bästa film med denna och det är så mycket med den jag verkligen älskar.
Det börjar så oskyldigt och kärleksfullt. En strippa faller för en rysk miljardär som faller för henne. Den amerikanska drömmen är sann och man tror verkligen på detta. Sen kommer verkligheten och knackar på dörren (bokstavligen) och filmen utvecklar sig allt därefter och bjuder på årets bästa berg-och-dalbana-resa. Man känner glädje, humor, sorg.
Det är kaotiskt ett tag, svettigt rent ut sagt. För att sedan få in en del humor i mixen och humanisera vissa karaktärer som annars hade varit stereotyper och haft fem dialoger. Mixa även in ett visuellt berättande med vackra färger. Där finns en scen i filmen där jag verkligen fick gåshud och bara blev kittlig i magen och ville dansa och var allmänt glad.
Mikey Madison i huvudrollen är det bästa skådespelet jag sett i år. Detta är en tour de force-insats. Att se henne gå igenom alla känslorna som vi som tittare gör. Slutet är inte som ett slag mot magen, utan som ett skott mot magen. Hennes skådespel är både tufft och sårbart, vilket är en indikation på en fantastiskt skriven karaktär.
Men allt detta är tack vare fenomenal regi och manus från Sean Baker, en regissör som på kort tid blivit en av mina favoriter varje gång han har något nytt på gång.
Jag vill bara se om detta mästerverk och gå igenom alla känslor igen tillsammans med Anora.
Denis Villeneuve visar vart skåpet ska stå och gör en uppföljare bättre än första filmen.
Fotot och de visuella effekterna är mästerklass. Musiken från Hans Zimmer fortsätter få hjärtat att dunka efter att man sett filmen.
Timothée Chalamet kräver att verkligen visa en del skådespelartalanger mot tredje akten i filmen, och jag tror aldrig jag har sett Timothée Chalamet gå så långt i sitt skådespel som här, och gör nog sin bästa insats i hela sin karriär, och detta är samma år som "A Complete Unknown".
Jag var uppslukad av hans skådespel vid tredje akten och vad han gjorde med karaktären Paul Atreides.
Vad Denis Villeneuve har lyckats med att skapa här med dessa två "Dune"-filmerna är något jag har saknat länge inom film. En filmserie på en episk skala som har karaktärer, story, det visuella, musiken, fotot och skådespelet för att göra något som är i samma liga som säg "Sagan om Ringen".
Jag hatar att säga det, men i det här fallet hoppar jag på trenden. För att citera Martin Scorsese:
"This is Cinema."
