Synopsis
En åldrande kändis på nergång bestämmer sig för att använda en drog på svarta marknaden - ett cellåterskapande ämne som tillfälligt skapar en yngre, bättre version av henne själv. Detta kommer dock inte utan chockerande bieffekter.
"Demi Moore gör en fantastisk comeback roll"
"The Substance" är skriven och regisserad av Coralie Fargeat som tidigare gjort "Revenge", en av mina favoriter det året den kom ut. Den här gången är det skönhetsideal och hanteringen av äldre i Hollywood. I grunden finns det en poäng som är bra här, men det känns ibland som det blir lite för mycket, eller helt enkelt för ytligt i sin helhet.
Demi Moore är fantastisk i huvudrollen. En rejäl comeback roll som gör att vi förhoppningsvis får se fler roller med henne framöver. Hon har några riktigt fantastiska scener här, som bland annat när hon ska göra sig redo för en utekväll eller när hon är hemma och lagar mat från en fransk kokbok. Dessa scenerna var de starkaste och bästa enligt mig.
Margaret Qualley som den yngre förbättrade versionen får även flexa med sina skådespelartalanger. Men jag tycker Demi Moore är den riktiga stjärnan här faktiskt. Dennis Quaid som chefen vars namn är Harvey (tror de hintar på något här) är också ganska rolig och excentrisk. Man har lätt för att bli äcklad av honom.
Det märks att Coralie Fargeat är inspirerad av filmer som "Re-Animator" och "From Beyond", för detta är exakt något som Stuart Gordon lätt hade kunnat göra under 80-talet. Där är även lite inspiration från Frank Henenlotters filmer.
Vad som sticker ut mest är klimaxen som jag inte tänker avslöja, men filmen går verkligen utanför ramen och spårar ut totalt. Antingen kommer man älska det, eller avsky det.
Vilket jag tror kommer vara responsen för många. Trots att den vann bästa manuset på Cannes så betyder inte det att den kommer gå hem hos alla. Men för skräckfilms älskare som är vana vid splatter eller groteska scener tror jag att den går hem. Jag undrar bara om filmen är för "prestigefylld" för att gå hem hos dem, medan mainstream kommer tycka den är för skräpig.
Det är en balans som jag tycker Coralie Fargeat försöker sig på, men inte lyckas riktigt hela vägen.