Longlegs

"Longlegs" har blivit kallad "den bästa skräckfilmen detta årtionde" och hamnat på samma plats som "När Lammen tystnar", vilket är lite att ta i min mening. Men vad "Longlegs" har lyckats göra är en fantastisk marknadskampanj som gjort att folk fått upp ögonen för den och är idag den mest inkomstbringande filmen för filmbolaget Neon.

Vad alla pratar om med filmen är Nicolas Cage som seriemördaren Longlegs. Det är sannerligen en insats som verkligen levererar minst sagt. Det är en prestation som är gjord för Nic Cage. Han vet exakt när han ska gå till överspelet (utan att det känns överdrivet i klassisk Nic Cage anda) som är rätt ton för filmen. Men även nedtonad med viskningar eller bara stirra på en.
Som många säkert redan vet om ni läser mina recensioner vet ni att Cage är min favoritskådespelare av de som lever idag och med sådana här roller och insatser så är det bara ännu ett exempel på vad han är kapabel till som skådespelare.

Maika Monroe som jag ser alldeles för sällan i filmer gör nog hennes bästa roll och film sedan "It Follows". Jag köper hela hennes resa och vad hon går igenom under filmens gång. Hennes karaktär Lee Harker är en person som uppenbarligen har sociala svårigheter, men är fullt inriktad på att fånga mördaren och fokusera helhjärtat på sitt jobb. Maika lyckas få fram dessa känslor galant.

Alicia Witt som hennes mamma Ruth Harker är också en skådespelerska som inte får försvinna bland Nic Cage insats heller. På sätt och vis är hon på samma nivå vad gäller skådespelet och blir en viktig del av handlingen mot tredje akten.

Jag gillar också atmosfären och stämningen som regissören Osgood Perkins skapat här. Det är lite indie och artsy, men det rullar ändå på som om det vore en mainstream skräckfilm. Salongen jag satt i var mer eller mindre fullsatt och jag var förvånad över hur koncentrerade alla var i filmen och mot slutet var där även vissa applåder.
Så det gör mig varmt om hjärtat att sådana här filmer, som lyckas blanda mainstream med indie toner, ändå går hem hos den generella publiken i en ganska så stor salong.

Ibland kan filmen kännas lite långsam. Jag tänker till skillnad från "När Lammen tystnar" eller "Zodiac" som har liknande teman, så rullar de på i ett bättre tempo än vad denna gör och detta är också den kortaste av dem.

Även vid tredje akten när pusselbitarna kom på plats, var det fortfarande vissa frågetecken från min sida. Vid en omtitt så kanske det blir tydligare. Men jag hade lite svårt att förstå hur allting hängde ihop och vad en viss figur hade med allting att göra. För att inte gå in på spoilers, såklart.

Men detta är fortfarande väldigt sevärd och minnesvärt. Nic Cage insats kommer att stanna kvar vid mig länge och likaså stämningen och atmosfären som filmen erbjuder. Här blir även foto och klippning viktig för filmens berättande, för där är ett par genuint obehagliga scener och bilder under filmens gång som jag ändå kände en viss ångest för när jag såg det.
Men gå inte in med all överhype som filmen fått, då blir man mer än oftast ganska besviken.