Pressbild Spider-Man: Across the Spider- Verse
Årets lista av 2023 bästa filmer kommer som alltid lite senare. Men som alltid, brukar jag göra min lista i samband med Oscarsgalan varje år. För då känner jag att jag har hunnit se alla de filmer jag vill se från 2023. Samtidigt som filmerna från 2023 fortfarande kommer ut detta året här i Sverige. Så det känns inte mer än rättvist att göra en lista i samband med dagen då Hollywood vill ge sig själv en klapp på axeln.
Det ska tilläggas att jag inte sett allt från 2023 men jag har ändå sett tillräckligt och även de filmer som de pratas om.
2023 som filmår var ett steg nedåt från förra året i mitt tycke. Det var ett filmår där de filmer som var bra var väldigt bra men inget som enligt mig skrek mästerverk eller tidlösa klassiker, förutom kanske en eller två. Medan de som var dåligt var riktigt uselt. Så vi hamnar någonstans i ett mittemellan läger. Såklart ska vi inte ignorera fenomenet "Barbenheimer" som hjälpte biografkedjan rejält förra året. Samtidigt som vi fick två unika, väldigt olika men unika och bra filmer samma dag. Det är nog det filmåret 2023 kommer bli ihågkommen för mest.
Totalt har jag sett 239 filmer
Jag har också lite regler angående hur man räknar en film det året den släpptes. Om filmen släpptes på en festival 2022, men kom först till den breda publiken 2023 räknas det som en 2023 film. Hade filmen premiär i ett land 2022, men kom inte till USA eller Sverige förrän 2023 räknas det som en 2022 film. Därför räknas bland annat "Suzume" och "The First Slam Dunk" som 2022 filmer.
Kom även ihåg att detta är min personliga lista av de filmer som jag tycker varit bäst 2023. Det finns inget som är rätt eller fel, alla har olika smak.
Först några hedrade nomineringar som inte kom med men som förtjänas att tittas på och hade lika gärna kunnat vara med på listan!
• 20 Days in Mariupol
• Air
• American Fiction
• Are You There God? It’s Me, Margaret.
• Barbie
• Bastarden
• Beyond Utopia
• BlackBerry
• Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
• En doft av kärlek - Pot au Feu
• Fair Play
• Guardians of the Galaxy Vol. 3
• John Wick: Chapter 4
• Monster
• Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One
• Poor Things
• Robot Dreams
• Saltburn
• Talk to Me
• The Boy and the Heron
• The Killer
• The Zone of Interest
• Wonka
10. Dream Scenario
Varje år är det den där filmen som känns den som bara är gjord för mig. Förra året var det en Nic Cage film, i år är det en Nic Cage film (börjar ni se ett mönster).
Filmen är ganska smart. Det gick en väg jag inte trodde den skulle gå och sedan blev det helt plötsligt som en tidskapsel till 2023 när man kommer blicka bakåt och se filmen.
Jag vill inte säga för mycket, men filmen hanterar den kännedom som Nic Cage får i filmen på ett ganska realistiskt sätt. Det kommer mycket humor i det, men även mycket igenkänning som vi sett i nyheterna också.
Självklart så funkar 50% av hela filmens idé på grund av att det är Nicolas Cage i huvudrollen. Idén att det just är han folk drömmer om känns bara rätt (såklart är det inte personen Nic Cage utan karaktären han spelar, men det är underförstått en del metahumor här).
9. The Iron Claw
Till en början var inte denna filmen med på listan, men efter jag sett den har den bara stannat kvar med mig och jag kan inte sluta tänka på den.
Detta är den film som bröt ihop mig av det jag såg från 2023, och jag kan säkert ändå nämna några saker i den som jag tycker hade kunnat förbättras. Men i slutändan är det en film där jag tänker mer på var den lämnade mig och det är i tårar och hur berörd jag blev av dessa bröder och denna familjens historia.
Filmen är så pass sorglig att regissören var tvungen att klippa bort en av bröderna för att tittarna troligtvis inte skulle klara av alla tunga saker som inträffade under filmens gång.
Zac Efron gör sin bästa insats i hela sin karriär och likaså presterar Jeremy Allen White och Harris Dickinson lika fantastiskt. Jättekul också att se Holt McCallany i en hyfsad stor roll som den avskyvärda pappan i familjen, det närmsta en antagonist filmen kommer.
I en perfekt värld hade denna varit nominerad till ett antal Oscars, bland annat för skådespel och bästa låt med "Live That Way Forever".
Filmen gick heller aldrig upp på biografer i Sverige(troligtvis för man tänker wrestling inte går att sälja), men tro mig. Detta är ett tragiskt familjedrama som var kända tack vare deras wrestlingkarriärer.
Första dokumentären i min topp 10 sedan 2018 när jag hade "Free Solo" med på min lista.
Är jag bitter den inte blev nominerad till bästa dokumentär? Kanske...
Den här dokumentären betyder en del för mig, just för att jag växte upp med Michael J. Fox. Han var lite överallt under min barndom vare sig det gällde filmer eller TV.
En del av informationen kände jag till sedan innan. Men berättandet av dokumentären av hur den klipper med arkivmaterialet, till själva berättandet. Till att den spelat in rekonstruktioner, till vardagslivet som Michael gör sina sysslor. Helt enkelt tycker jag att detta är en av de bästa klippta filmerna från 2023.
För de som inte känner till hans historia är detta en jättebra dokumentär som presenterar hans liv på bästa möjliga sätt, genom honom själv. Vilket alltid är en stor fördel i dessa typer av dokumentärer.
Mycket möjligt det bästa skrivna originalmanuset från 2023.
"Anatomy of a Fall" är ett 150 minuter långt franskt rättegångsdrama. Om det inte tilltalar er alls, så tror jag inte att denna filmen är för er. Men jag blev förvånad över hur elegant denna filmen var hanterad från regissören Justine Triet, som också skrev manuset tillsammans med Arthur Harari. Det är som att bevittna en äkta domstols rättegång där kamerans rörelser påminner starkt om en dokumentär.
Sandra Hüller, som spelar mamman som blir misstänkt för mord, gör en av detta årets bästa skådespelarinsatser. Milo Machado Graner som spelar sonen är den bästa barnskådespelaren i år och en av de bästa jag sett från 2020-talet bland barn.
Jag gillade inte slutet första gången jag såg den, men ju mer tiden har gått är det ett slut jag uppskattar mer och mer.
6. Past Lives
Är jag bitter om att Greta Lee inte var nominerad till en Oscar? Kanske...
Detta är ett berörande och extremt välspelat drama. Greta Lee och Teo Yoo gör några av årets bästa presentationer framför en kamera, för jag köper varje känsla och ord som kommer från dessa karaktärerna. Deras reaktioner när de först träffas efter 20 år är nästan som att se en dokumentär.
Det är en hjärtekrossande film, inte minst när slutet börjar komma igång och de sista minuterna har stannat hos mig ända sedan jag såg filmen. De är få ord som sägs, men tystnaden och reaktionerna talar sitt tydliga språk.
5. Killers of the Flower Moon
Till min förvåning så har jag inte skrivit en recension på detta. Jag var mitt uppe i skräckmånaden vid tiden och andra privata saker pågick, så recensionen hamnade lite i skymundan.
Jag blir alltid förundrad med Martin Scorsese's ålder och att han fortsätter att leverera filmer på den här nivån. Säga vad man vill om innehållet, men detta är fortfarande grandiost, episkt och känns storslaget. Den typen av film som inte riktigt görs längre. Det krävs en veteran och någon som älskar film att få göra det.
Det är inte det mästerverk jag ville ha, men det är fortfarande en förbannat bra film. Trots en speltid på 3 tim 30min.
Lily Gladstone är det bästa med filmen, trots veteraner som Leonardo DiCaprio och Robert De Niro (som för övrigt skådespelar gentemot varandra första gången i en Scorsese film).
Alexander Payne gör sin bästa film sedan "Sideways" med denna.
Filmen bara osar 70-tal och försöker även fånga den där känslan som om den hade kommit ut under den period den utspelar sig i. Dess autenticitet och hur den inte håller tillbaka som en äkta 70-tals rulle. Desto mer imponerande blir det att det var filmat på digitala kameror och filmkornen blivit applicerade i efter produktionen. Ändå känns det filmat på riktig film.
Paul Giamatti, som varit med i branschen ett bra tag, kan mycket väl göra sin bästa insats här. Hans roll som läraren Paul Hunham, känns till en början som en vresig typ. Öppnar sakta upp sig och visar sig vara en person som ändå har en del goda saker i sig.
Likaså Da'Vine Joy Randolph och nykomlingen Dominic Sessa gör att kemin här också mellan alla tre skådespelare, är en stor bit som bär hela filmen.
Av alla Godzilla-filmer som existerar, japanska och amerikanska är detta helt klart det bästa som gjorts tillsammans med originalet från 1954.
Här så brydde jag mig verkligen om människorna. På bara 15 minuter lyckas regissören och manusförfattaren Takashi Yamazaki bygga upp en väldigt stark relation mellan våra två huvudpersoner och ett litet barn. Genom att ha efterkrigstiden som bakgrund att bygga på, så blir det mer känslosamt och man sympatiserar genast mer med karaktärerna och vad de har gått igenom.
Därför blir det extra påtagligt när Godzilla väl dyker upp och förstör allting. Det är jätte underhållande och bra filmat allting. Men det är faktiskt en av de få gånger där jag verkligen ser Godzilla som ett hot och har lite avsky för honom.
Effekterna är imponerande när man vet vilken budget de har jobbat med och det är inte mer än rätt att de fått en nominering som bästa visuella effekter.
2. Oppenheimer
Ett av de stora fenomenen 2023 och favorittippad att vinna bästa film på Oscarsgalan. Det är också för mig den näst bästa Christopher Nolan-filmen, efter "Inception". Nolan är 50-50 för mig och jag vet att man inte får säga det på internet då han är allas favorit. Men han kan bli för mycket med information och dialogerna känns ibland inte helt naturliga. Vissa karaktärer när de pratar känns det som att det är Nolan som pratar. Men inte här och för en gångs skull håller jag med hyllningarna till en Nolan-film. Jag har sett filmen två gånger och vid en andra omtitt så blev den faktiskt bättre, tro det eller ej.
På ett tekniskt plan måste man se detta på största duk som går. Fotot, musiken, effekterna. Det bara är majestätiskt att titta på.
Cillian Murphy gör sin livs roll här som Oppenheimer och det är riktigt kul att se honom äntligen få axla huvudrollen i en sådan här stor film. Robert Downey Jr., även om rollen inte är lika ikonisk som Tony Stark, så gör han nog sin bästa roll här.
Slutet som inte bara gav mig gåshud, men också ångest. De sista två minuterna av denna filmen är kusliga där jag bara ville lägga mig ner och andas ut. Speciellt i den tiden vi lever i så kommer detta slutet stanna kvar hos mig resten av mitt liv mer eller mindre.
KONST! Detta är konst rent ut sagt och det slänger jag inte ut mig hur som helst när jag pratar om film.
Jag är nästan golvad över detta mästerverk som jag bevittnade i biosalongen och det är en av flera saker som gör att denna hamnar så otroligt högt av filmer någonsin.
Animationen i denna är på en helt annan nivå. Varenda ruta som går förbi i millisekunden är en tavla du kan rama in.
Inte bara det, men animationen används till berättandet. Jag älskar hur den har olika stilar under filmens gång, men att stilen inte är där för att visa hur snygg den är. Där är en mening bakom den, där finns en betydelse varför animationen är som den är. Med andra ord, konst vid varje bildruta som rör sig.
Det är som Guillermo del Toro sa i sitt Oscarstal att animation är inte en genre, det är en konstform och denna film tar och bevisar det.
Musiken är också den bästa filmmusiken från 2023 i mitt tycke. Den är så expermentiell och så jävla bra att den skapar en jävligt bra atmosfär tillsammans med animationen.
Vad de gör med karaktären Spot är också en av de bästa story delarna jag sett i en film från i år.
Där är flera konversationer där filmen bara förstår vad det innebär att vara Spider-Man samtidigt som det är att vara Gwen Stacy eller Miles Morales utanför masken. Storyn är gripande och när du har karaktärer som vi är bekanta med från första filmen och vidareutvecklar både dem och storyn så får du något som är förbannat bra.
En uppföljare som går att argumentera är bättre än föregångaren, nu gäller det bara att lyckas landa med tredje filmen och vi har en av de bästa trilogierna någonsin.
