Synopsis
"En film som hamnat helt rätt i tiden och Nolans bästa på över 10 år"
När "Tenet" kom ut skrev jag att Christopher Nolan inte är min favoritregissör och han är hit eller miss för mig. Något man ska vara försiktig med att säga på internet då han anses vara en Gud enligt alla filmälskare. Men de senaste 10 åren, tycker jag han har blivit för mycket av sig själv och hans ego tagit över för mycket. Jag är imponerad av hans filmteknik, men hans berättande och manus brister emellanåt. Framförallt i "Tenet", men även i filmer jag gillar som "Interstellar" och "Dunkirk" så kan jag inte älska dem, just för att där är saker i berättandet och manuset jag inte riktigt tycker är bra.
"Oppenheimer" är lite som en kombination av allt det han gjort tidigare, som att han bara värmde upp inför detta grandiosa epos.
Det har gått ett dygn nu sedan jag såg filmen, för detta är en film jag rent ut sagt blev utmattad av och jag menar det på bästa möjliga sätt. För mig är detta decenniets "JFK" och det är en film som kommer att stanna kvar hos mig i många år framöver.
På ett tekniskt plan måste man se detta på största duk som går. Det går inte att förneka och som jag precis skrev. Varje Nolan-film är gjord att se på bio. Ljudet, fotot, de praktiska effekterna. Det är enastående. Detta är filmteknik när den är som bäst. Nolan har sagt att där är 0 CGI i filmen (jag tror dock sista bilden är CGI, men den räknas nog inte). Vilket bara gör det mer imponerande vad han åstadkommit, framförallt med explosionen.
Skådespelarna är på en helt annan nivå här.
Matt Damon, Emily Blunt, Florence Pugh är några av de större rollerna som axlas i filmen och gör jättebra ifrån sig. Likaså att det nästan är en känd skådespelare med i varje bildruta. Nolan har ringt upp mer än halva Hollywood för denna film och det är även här lite av likheterna med "JFK" kommer in. Att likt väl med den filmen har du kändisar i nästan varje bildruta men karaktärerna känns mer levande av det. Även om det bara är för en scen eller två. Jag älskade konversationerna Robert Oppenheimer hade med Albert Einstein (fantastiskt skådespelat av Tom Conti som var med mer än jag trodde).
Men de två skådespelarna alla pratar om och med all rätt är Cillian Murphy och Robert Downey Jr.
Med Cillian Murphy är detta första gången han axlar en huvudroll i en sådan här stor film och alla närbilder och hans ansiktsuttryck är något som kommer stanna kvar hos mig. Somliga kommer tycka att hans skådespel är fantastiskt men karaktären av Oppenheimer är svår att läsa av, vilket jag kan tycka är delvis rätt.
Men också hela poängen med karaktären. Likaså med Ryan Gosling som Neil Armstrong i "First Man". Detta är män som vi inte riktigt kan förstå tyngden och vikten som läggs på deras axlar och hur konsekvenserna är. De gjorde båda något för mänskligheten som ändrade nästan allting och slutresultatet var att ena ansågs som en hjälte, den andra en skurk.
Nolan är smart på så sätt att han visar mycket av det som går igenom i hans tankar och bara via Cillian's ansiktsuttryck kan jag förstå vad han går igenom och tänker. Jag kan inte tänka mig den börda den riktiga Oppenheimer gick igenom hela sitt liv.
Robert Downey Jr. kommer vinna en Oscar för bästa manliga biroll. Det är redan klappat och klart för honom, jag kan inte se någon som helst annan vinna. Jag säger detta då Robert Downey Jr. är känd för en sak de senaste 15 åren och det är "Iron Man". Han har själv sagt i intervjuer att han tycker sitt skådespel har försämrats och han är rädd att efter att ha spelat denna rollen i så många år har förstört hans sätt att tackla andra roller. Han är utan tvekan ett av om inte de mest kända ansiktet i Hollywood på grund av MCU.
Att han då kan ta en sådan här roll och försvinna helt och hållet i rollen där jag inte ens ser Robert Downey Jr. visar bara vilken förbannat bra talang han alltid varit. Vi har bara varit uppslukade av Iron Man och Sherlock Holmes de senaste 15 åren. Men kolla på hans tidigare filmer så som "Kiss Kiss Bang Bang" eller "Chaplin" (som han var Oscarsnominerad för) så ser man vilken talang han är. Det kanske inte är den bästa filmen Robert Downey Jr. varit i, men det är utan tvekan hans bästa skådespel i hela hans karriär och ja det är inräknat Tony Stark där med.
Photo courtesy of © Universal Pictures. All Rights Reserved.
Filmen berättas i icke kronologisk ordning, och jag var förberedd på detta. Om det är något Nolan lärt mig med hans senaste filmer är att han har fattat tycke för denna berättarteknik mer och mer. Här görs det betydligt bättre och mindre förvirrande dock än i "Dunkirk"och framför allt "Tenet". Det är som att han hittat den rätta berättartekniken här som han gjorde med "Memento" och det funkar jättebra för filmens narrativ. Inte minst i slutet när allting knyts ihop.
Det var bara vid två tillfällen jag blev förvirrad över vart jag befann mig på tidslinjen, men på tre timmar och det bara händer två gånger är ändå bra och vid en omtitt är jag säker att det kommer falla bättre på plats.
Där är också många karaktärer att hålla rätt på och alla namnen sätter sig inte. Även här kan det blir förvirrande när de i tredje akten vid rättegången nämner en massa namn, att man måste försöka minnas vem personen var och vad de gjorde under Manhattan projektet. Men även här tror jag vid en omtitt att det blir klarare och det var aldrig att jag blev frustrerad på filmen över detta.
Om det är något jag inte gillade, så var det introduktionen av Rami Malek's karaktär och vilken betydande roll han får vid rättegången i slutet. Det kändes som att Nolan som ändå känns ganska smart och inte håller en i handen hela tiden, verkligen gick ner på att förklara i detalj och det kändes som någon annan skrev manuset och en sista minuten grej man kommit på. De hade behövt bättre uppbyggnad med hans karaktär och motiv, då han bara synts till två gånger tidigare i bakgrunden.
Jag tycker också första gången vi hör citatet "Now I am become Death, the destroyer of worlds" skulle ha sparats till andra gången citatet används för de hade blivit så mycket större intryck då. Men eftersom vi redan hört Oppenheimer säga det i en tidigare scen i filmen blev det inte lika starkt som jag tror Nolan hade velat när de används andra gången.
Det sista jag vill nämna är slutet som inte bara gav mig gåshud, men också ångest. De sista två minuterna av denna filmen är kusliga där jag bara ville lägga mig ner och andas ut. Speciellt i den tiden vi lever i så kommer detta slutet stanna kvar hos mig.
Det är fantastiskt att vi har både "Barbie" och "Oppenheimer" samtidigt på biograferna och att folk flockas till biograferna för att se båda två. En indikation på att efter en massa bio floppar detta året och en biosommar som inte levererat de stora biosiffrorna man hoppats på. Så är bland annat en tre timmar lång dialogdriven biografifilm som kommer bli en av de stora succéerna.
