Synopsis
BOB MARLEY: ONE LOVE hyllar den ikoniska artistens liv och musik, musik som inspirerade generationer med sitt budskap om kärlek och gemenskap. Upplev historien om Bob Marley på den stora bioduken för första gången, en stark berättelse om att övervinna motgångar och om livsresan bakom hans revolutionerande musik.
"Små höjdpunkter i en annars standard biopic"
"Bob Marley: One Love" är en biografifilm om artisten...ja...Bob Marley. På senare år har denna trend blivit hyfsad stor i filmvärlden. En film baserat antingen på en artist eller band som är väldigt ingrodda i popkulturen. Nästa år kommer vi bland annat få se Michael Jackson (förvånad det tog så här lång tid) och för något år sedan hade vi "Bohemian Rhapsody".
Biografifilmer, även de som inte är fokuserade på musik. Har en mall de oftast följer och det blir svårt att inte gå in till en biografifilm och inte tänka på den här mallen. Vi har uppväxten, vi har det hårda arbetet till första plattan, vi har montage med hur bra det går och stjärn statusen är nådd, vi har nedfallet med det privata livet gentemot kännedomen, ibland sjukdom involverad. Vi har sett hur de reser sig ur askan från detta och når nya höjder.
Alla filmer har denna strukturen, fåtal som jag säkert kan räkna på en hand följer inte denna mallen eller lyckas använda den och gör något unikt med den. Men tyvärr är detta en som blir den typiska biografifilmen.
Det hjälper inte heller att familjen är involverad som producenter.
Filmen börjar ganska bra dock. Med att uppror och inbördeskrig i Jamaica är i full gång och Bob ska göra sin fredskonsert. Det är en bra start som kastar en direkt in i det och man får den nödvändiga bakgrundsfakta med bra musik för att skapa stämningen.
Man använder också flashback scener till att visa sin barndom och hur det började med första plattan. Att inte berätta det kronologiskt känns bra, även om många av dessa scenerna känns klyschiga i sig, så används de bra i form av klippningen.
Visuellt är det också en snygg film att kolla på. Konsertscenerna känns mäktiga (mycket tack vare musiken också). Men även ett visuellt berättande i form av hans pappa som vi vet väldigt lite av även idag och Bobs eviga sökande i vem han faktiskt var och hur det kan ha präglat hans liv.
Men detta är inte tillräckligt för att gå ner i djupet av i filmen. Där är stunder där man får känna av dessa känslor och det är då filmen är som bäst. Men jag kan inte påstå att filmen lyckas berätta varför musiken är så viktig för Bob, vad dess budskap står för och överlag hans legacy till världen. Vi är där och nosar, men sedan återgår vi till det klassiska klichéberättandet som alla biografifilmer har.
Skådespelarna gör bra ifrån sig. Kingsley Ben-Adir får ändå fram en del av det som kännetecknar Bob och jag kan förstå från en skådespelares synvinkel varför man vill axla en sådan ikonisk person på film. Lashana Lynch som Rita Marley blir lite dragen åt sidan tyvärr. Om man ser dokumentären "Marley" från 2012 så förstår man att hon hade en större roll i Bobs liv egentligen och hur mycket hon betydde för honom. Detta får vi glimtar av, men aldrig helheten av deras förhållande.
Filmen väljer också att totalt ignorera att Bob hade flera olika affärer med andra kvinnor varav han hade 11 barn med sju olika kvinnor.
Filmen slutar också på ett udda ställe. Rent narrativt förstår jag varför den slutar där den slutar, men sedan kommer all faktatext i slutet som man sitter och tänker "varför är inte detta med i filmen". Så det blir också lite av ett surt äpple.
Detta är en film som räddas mycket av skådespelarna, fotot och såklart musiken. Den känns till exempel mer cinematisk än vad "Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody" filmen gjorde. Men filmen svajar på grund av alla klichéer vi är vana att se med sådana här biograffilmer och tillför inte mycket nytt egentligen.
Den kan definitivt vara sevärd, men om man väljer att se den på bio eller hemma spelar det nog inte så stor roll.
