Synopsis
"Gick inte riktigt hem hos mig även ifall jag ville"
"All of Us Strangers" är skriven och regisserad av Andrew Haigh baserad på novellen av Taichi Yamada. När man ser filmen kan man få känslan att den är baserad på en japansk berättelse, då många element är något man brukar se i japanska filmer, inte minst i anime. Så jag är inte förvånad på den fronten att filmen har sin bakgrund därifrån.
Med det sagt så gillade jag inte detta lika mycket som den blivit hyllad till. Det kommer garanterat bli prisregn över den på brittiska Oscarsgalan (BAFTA). Men precis som med fjolårets "Aftersun", även den med Paul Mescal. Så föll det mig aldrig riktigt i smaken, även ifall bitar lyckades för mig.
Det största problemet jag har är hur långsam den verkligen är. Det är snigelfart genom hela filmen och alla pratar i samma tonläge. Jag säger inte att det är något fel på skådespelarna, för alla gör det som krävs från regi och rollen. Men när alla har nästan samma känsla genom hela filmen och alla pratar i samma tonläge blir det lite känslolöst för en sådan känslofylld film.
För grunden filmen har är fantastisk. Idén att du som vuxen pratar med dina föräldrar i den åldern som de gick bort när man var barn och att kunna föra en konversation där de är medvetna om att de är döda och frågar hur deras son har det som vuxen. Det ges aldrig någon förklaring på hur logiken fungerar, men det gör ingenting när det funkar så bra.
Det är självklart det bästa med hela filmen.
Jag önskar att jag kunde hylla filmen som många andra gjort. Men det gick inte hela vägen för mig, trots bra skådespelare. Jag tror det var något med berättartekniken eller regin som bara inte klicka med mig. Jag älskar grundhistorien här dock och det gör att min tumme ändå svävar åt mitten och inte neråt. Jag förstår dock om man älskar detta.
