The Marvels

"The Marvels" är helt klart en av de uddaste filmerna MCU har producerat och jag menar inte det i någon positiv benämning. På senare år har inte bara jag, men den generella publiken tappat intresse för MCU. Just för att direkt efter "Avengers: Endgame" fortsatte de att pumpa ut filmer och det kändes inte som deras plan var så tydligt denna gången. Det hjälpte inte heller att de pumpade ut serier på Disney+ som blev obligatoriskt. Jag kan nämna två filmer efter "Endgame" som jag tycker varit bra inom MCU, allt annat har varierat från helt okej till inte bra.

Problemet med detta är att det känns som ett extra långt avsnitt mitt i en serie, vilket inte är överraskande. Filmen bara hoppar in direkt i handlingen vid första ruta och kör på högvarv utan att hålla dig i handen. Har du inte sett serierna "WandaVision", "Ms. Marvel" och "Secret Invasion" kommer du vara 100% borttappade under hela denna film.
Du får ingen bakgrund eller förklaring i varför saker och ting händer, utan filmen utgår redan, du har bakgrundskollen via serierna och bara rullar på.

Av den anledningen är inte filmen strukturerad som en klassisk film och allting känns mer som att jag är mitt i säsong 5 avsnitt 14 av en serie. Den har aldrig tid för lugna stunder, eller pauser att utveckla karaktärerna utan allting är bara "vi måste göra detta", "vi måste fixa detta", "vi måste hit", "vi måste lösa detta".

Där är ett försök att ge karaktärerna någon slags djup som att Monica Rambeau är sur på Carol Danvers för att hon aldrig kom tillbaka när hon var barn. Men allt detta tar kanske upp max 5 minuter av hela filmens speltid och löses upp på tunnaste möjliga sätt. Du kunde lika gärna skippat det helt och hållet och filmen hade spelat exakt likadant.

Ungefär i mitten av filmen när våra tre huvudpersoner besöker en planet, så bestämmer sig filmen för att bli en musikal också i 10 minuter. För varelserna som bor på denna planet kan enbart kommunicera via sång. Jag hade sagt det var kreativt. Men eftersom detta kommer från ingenstans utan förvarning och är inte speciellt roligt, så känns det malplacerat så in i helvete.

Jag kan inte påstå att kemin mellan våra tre huvudpersoner är direkt bra heller. De är där, säger sina repliker och gör det de ska. Jag tror den som gav mig mest var Iman Vellani som Ms. Marvel. Hon kan bli för mycket ibland så var det även i serien, men hon tillför också nödvändig energi som de två andra inte erbjuder eller utstrålar.
Brie Larson är totalt känslolös genom hela filmen och Teyonah Parris är väldigt bortglömd under hela filmens gång.

Skurken är en av de svagaste, mest bortglömda och meningslösa skurkarna någonsin i MCU. Säga vad du vill om de tidiga skurkarna, men en del är minnesvärda eller utstrålar någon form av charm tack vare skådespelarna.

Vem är Dar-Benn och vad är hennes bakgrund? Vi får någon liten bit av det i filmen, men återigen är det en flashback som inte varar längre än 30 sekunder. Hela hennes mål är förståeligt, hon vill att hennes planet och folk ska ha det bra för det är dåligt med vatten och solenergi på deras hemplanet. Men vad är det som gör henne till en mördare och varför hon är ond bara för ondhetens skull är ett stort frågetecken. Jag känner att jag vet ingenting om denna skurken innan filmen och efter filmen är jag lika förbryllad om vem det är och vad hela hennes poäng var och varför hon gjorde som hon gjorde.
Det känns som att hon har två mål i sikte, men inget av det är tydligt hur de båda två fungerar och hjälper varandra.
Skådespelaren gör inte mycket heller för att hjälpa rollen, allt jag satt och tänkte var hur lik Emilia Clarke hon var.
Hjälper heller inte att hon knappt är med också.

Där är också en väldigt udda scen som involverar flera Flerken som kläcks ur hjärnliknande ägg som dyker upp utan förvarning (glömde jag nämna att klippningen i filmen är bedrövlig). Där filmen helt plötsligt blir en skräckfilm där Flerken (katterna) går runt och sväljer alla människor på rymdbasen för att de måste fly för att senare bli utspottade.
Tonen på filmen är överallt.

Det bästa med hela filmen är när Samuel L. Jackson börjar kela med diverse katter under filmen. Varje gång han delar en scen med en katt så 50% av tiden kelar han hellre med katten än att lyssna på vad som sägs i scenen. På något sätt känns det som alla tittare som är klara med MCU vill göra detsamma.

Detta är ett praktexempel på när folk kritiserar MCU ända från början, att detta var den typen av film de såg framför sig. För där är verkligen ingenting av värde här. Där är lite setup i slutet för två stora saker, som jag ärligt talat inte bryr mig så mycket om. Men det faktum att filmen bara känns som ett avsnitt i en massiv serie än en film är den största kritiken jag kan ge den och det är inte ett bra betyg om ni frågar mig.