Synopsis
Likt en supernova exploderade rockmusiken när Little Richard äntrade scenen. På samma sätt spränger Lisa Cortés dokumentär den vittvättade amerikanska pophistorien, och belyser såväl den legendariske rockikonens genomslagskraft som hela pophistoriens afroamerikanska rötter. Genom exklusivt arkivmaterial stjärnor som Mick Jagger Paul McCartney och Nile Rodgers samt forskare inom svart populärkultur och queerhistoriker skildras Richards unika karriär och liv.
"Ingen dokumentär som gjorde mig lyrisk över informationen eller artisten"
"Little Richard: I Am Everything" är en dokumentär om artisten Little Richard. Den klockar in precis vid 100 minuter och därav blir inte för lång eller för enformig. Kruxet är som jag haft med alla andra dokumentärer som gör likadant. Du har arkivbilder och du har intervjuer med kändisar som tittar in i kameran och berättar vilken ikon personen var.
När vi hade filmen "Moonage Daydream" förra året, så sattes ribban över vad en dokumentär om en artist kan vara. Men detta berättandet känns så förlegat och sällan intresserar mig. Det är aldrig dåligt och såklart får jag ändå ut någon form av information medan jag tittar. Men som berättande inom film är det väldigt standard och tråkigt efter ett tag. Om inte dokumentären verkligen får det att fungera.
Jag såg filmen på bio, vilket gjorde att arkivmaterialet inte var det läckraste att se på. Jag trodde ändå när man gör en dokumentär att om man ska fylla ut minst 50% av filmen med arkivmaterial att det ändå ska uppgraderas och gå igenom en restaurerings process och göra bilderna i minst 1080p. Men detta var som taget direkt från Youtube och placerat in i linan där filmen klipptes.
Hade jag sett filmen hemma i tv-soffan hade jag inte reagerat lika starkt. Men på en stor duk blir det väldigt tydligt och konstigt väldigt fort. Jag förstår att många av dessa klipp har tagit stryk med åren så de ser ut som ett gammalt VHS band. Men man har väl ändå budget att kunna göra dem snyggare.
Nu låter det som jag enbart klagar, men det är en film som är duglig och sevärd för vad den är. Den gjorde mig bara inte exalterad att veta mer eller lyssna mer på Little Richard. Jag vet vem han var sedan innan, men inget ingrott fan mer än att man nynnar på "Tutti Frutti" ibland samt ett par av hans låtar spelas i "Mafia II" spelet.
Filmen gör sig bäst hemma på TV och jag tror den dyker upp på HBO Max i framtiden då deras logga var med i början. Inget man behöver rusa ut och se på bio om man inte vill se någon lättsam dokumentär som ger den nödvändiga informationen som krävs för en utomstående. Hade jag varit ett större fan hade jag nog varit lite mer lyrisk över filmen, men det är helt okej men inget jag kommer att se om.