Synopsis
I den här moderna monsterhistorien om Draculas lojala tjänare, har Nicholas Hoult huvudrollen som Renfield, den plågade medhjälparen till historiens mest narcissistiska chef, Dracula (Nicolas Cage). Renfield är tvungen att skaffa fram offer till sin mästare och uppfylla alla hans önskningar, hur förnedrande det än kan vara. Men nu, efter århundraden av slaveri, är Renfield redo att ta reda på om det kan finnas ett liv utanför Mörkrets furstes skugga. Om han bara kan lista ut hur han ska kunna avsluta sitt medberoende.
"Två filmer som försöker mosa ihop med varandra, där bara ena filmen är underhållande"
Jag vill inte påstå att "Renfield" var den film jag såg mest fram emot detta året. Men det var en av flera. Just för att Nicolas Cage spelar Dracula. Du behöver inte mer för att sälja filmen åt mig, jag är där på öppningsdagen. Vad vi ser i trailern och all marknadsföring så är fokuset på Nicholas Hoult som Renfield och Nicolas Cage som Dracula. Dock är det bara halva filmen och man kan säga detta är två filmer i en. Där är den andra filmen inte bra.
Vad som gör denna film är humorn, splatter effekterna och dynamiken som Nicholas Hoult och Nicolas Cage har tillsammans. Samt att man i bakgrunden använder sig av temat "destruktiv relation" som är grunden till hela storyn och vad det innebär för Renfield att serva Dracula.
Filmen inleds med att de använder klipp från "Dracula" från 1931 med Bela Lugosi. Men istället har de ersatt Lugosi ansikte med Nicolas Cage och Dwight Frye som spelade Renfield i den med Nicholas Hoult. Detta för mig var en av de största höjdpunkterna med hela filmen. Det märks att regissören Chris McKay har en bakgrund bland tecknade serier har gjort homage till gamla klassiska skräckfilmer och B-filmer, han är helt klart uppvuxen med samma sorts filmer som jag är. Där är till och med en cameo av Caroline Williams.
Även fonten som används till titeln är samma font som på postern till 1931 filmen.
Nicolas Cage som Dracula är helt klart det som är höjdpunkten på allting. Han spelade vampyr (typ) tidigare i "Vampire's Kiss" från 1988. Hans skådespel är inte identiskt, men man kan se att han har ett visst tillvägagångssätt när han spelar vampyrer.
Men jag måste också ge Nicholas Hoult kärlek också som Renfield. Även om han är huvudpersonen, så var han inte anledningen till att jag såg filmen. Men det går inte att förneka att han verkligen går in i rollen för det och det hjälps ännu mer när han ska spela olika typer av känslor. Samt samspelet mellan han och Nic Cage är ett av de bästa från i år.
Med allt det sagt, så fyller bara detta upp ungefär 50% av filmen. De andra 50% är inget bra. Vi har Awkwafina som en polis, som försöker sätta dit det kriminella gänget som dödade hennes pappa. Men misslyckas hela tiden då poliserna är mutade av bossen för detta kriminella nätverk.
Det är något av de tråkigaste att se under filmens gång när du har allt det andra. Tonen är helt annorlunda, även om man kör in humor även i dessa bitarna. Problemet är att humorn inte alls är rolig och att karaktärerna är jobbiga. Det är som att se en förlängd SNL sketch som inte ens är rolig från första början.
Man försöker matcha samman dessa två handlingarna mot slutet, men resan dit är inte jätterolig om jag ska vara ärlig. Enbart när huvudstoryn är i fokus så lyckas filmen. Men det är som sagt bara hälften av filmens speltid.
Som tur är, skulle jag säga filmen fortfarande är sevärd för allt det jag skrev med Nicolas Cage och Nicholas Hoult. För jag blev ju inte besviken på de två och fick exakt det jag ville. Det är bara det andra som verkligen drar ner filmen jättemycket och tar bort en del av underhållningen för mig. Vet inte om det är tillräckligt för att rusa ut och se filmen på bio, om man inte är ett enormt Nic Cage fan som jag är. Då är det värt och se det enbart för hans insats.
Annars kan man se den när den dyker upp på streaming. Den är trots allt bara 90 minuter.