
Synopsis
Sophie och hennes pappa Calum (Paul Mescal) befinner sig på en solig resort, deras första semester tillsammans sedan skilsmässan. Det är en till synes idyllisk tillvaro, men vuxenvärldens melankoli börjar sippra igenom Calums fasad. 20 år senare tänker Sophie tillbaka på deras resa, och försöker pussla ihop den man hon minns som sin pappa, med de sidor hon aldrig såg men vet fanns där.
"Ville verkligen känna av alla känslorna, men det gick inte"
"Aftersun" är en brittisk indiefilm som exploderat detta året. Så pass att den hamnat på många favoritlistor och en underdog till att eventuellt få nomineringar inom högre filmpriser. Jag personligen dock kom inte riktigt in i filmen som jag hade önskat.
Jag förstår vad den försöker säga och skapa här. Att känslor och minnen är huvudfokuset och där har varit filmer jag älskar som har lagt detta som huvudfokus först. Men allt är i utförande och jag vet inte, allting med denna filmen påminde om det jag vanligtvis inte gillar i svenska tunga dramafilmer också. Att det mesta bara flyter driftlöst i 100 minuter där knappt någonting händer eller inträffar.
Jag väntade på att något stort eller allvarligt skulle inträffa. Så som jag förstod det så ska där vara en viss bitterhet från Sophie som vuxen till sin pappa som grundar sig i denna resan. Men förutom att han inte ställer upp på att sjunga karaoke med henne, så fick jag känslan att detta är en hängiven, skyddande pappa som vill spendera tid med sin dotter innan hon åker iväg till sin mamma. Kanske gick något förlorat på mig när jag såg den, men jag hade svårt att koppla till de känslor som ska ha kommit fram eller berättas här.
Med det sagt så blir man nostalgisk av det tidiga 2000-talet med utlandsresa. Min första resa var jag 6 år gammal och just exakt Turkiet också. Så på så sätt var filmen nostalgisk och väckte den typen av känslor åt mig. Kanske var det hela poängen, men det räcker inte för att filmen ska anses vara fantastisk och ett mästerverk.
Skådespelarna är trovärdiga. Paul Mescal kommer nog vinna alla möjliga brittiska filmpriser och Frankie Corio kommer få alla möjliga erbjudande efter denna filmen (om hon nu väljer att tacka ja till dem). Det är den typen av skådespel man ser från en okänd person som bara kommer av sig som naturlig och får det att se så lätt ut. Påminner en del om skådespelen i Sean Baker's filmer.
Så en mittemellan påse för min del. Jag önska jag kunde älska filmen lika mycket som alla andra gör. Men det är också det fina med film, alla har vi olika åsikter och alla har vi rätt till att uttrycka de åsikterna och känslorna om filmerna utan att bli dömda. Där är bra saker med filmen och jag kan förstå om den går hem hos andra.
