Stockholms filmfestival 2022: The Son

Florian Zeller gjorde succé med "The Father" för 2 år sedan. Vad som var fantastiskt med den, var sitsen man placerade tittaren i från Anthony Hopkins's perspektiv som hade alzheimers. Det hade kunnat bli jätteförvirrande, men filmen lyckas göra det simpelt och ändå få en att hänga med i svängarna. Det var en film som var ett av de starkaste drama på länge som berörde. Så självklart såg jag fram emot hans nästa film "The Son".

Detta är inte i närheten av "The Father" och är rent av en besvikelse tycker jag. Där är bra saker i den, men där är också saker som inte fungerar och gör så hela filmen fallerar. Låt oss börja med det positiva i alla fall. Hugh Jackman spelar arslet av sig som denna fader som vill sin son sitt bästa. Det är nog en roll som kommer beröra många pappor som ser filmen. Detta är den starkaste behållningen filmen har. Vanessa Kirby som jag önska fick mer att göra, är en perfekt motparter att spela mot Jackman. De har bra kemi ihop och spelar utifrån varandra utmärkt. Även Laura Dern som jag alltid blir glad av att se dyka upp i filmer som Jackmans ex-fru. Jag gillar att de lät dessa två karaktärer vara vänner. Alla dessa skådespelarna lyfter filmen från totalt misslyckande.

Det är också snyggt fotat. Det är baserat på en pjäs och ett par gånger märker man av detta. Man kan dra parallella jämförelser med "The Father" som var i en lägenhet, vilket jag skulle säga 50% av denna är. Men i båda lyckas Florian Zeller skapa en livlig miljö som inte känns tråkig eller instängd. Detta tack vare scenografi, foto, ljus, färger.

Anthony Hopkins stjäl mer eller mindre filmen i den enda scen han är med i. Det är en ganska totalt onödig scen som inte tillför något. Det Hugh Jackman och Hopkins pratar om i scenen är saker vi ändå får reda på längs filmens gång. Så detta kändes bara som att man ville få in Hopkins på ett hörn, men hade ingen roll till honom. Men han gör det mesta av rollen på den korta tid han är med och är det mest minnesvärda.

Nu kommer vi till vart filmen fallerar. Så detta är en tung film, med ett ämne som är väldigt seriöst. Filmen vill få fram dessa känslorna men misslyckas. Detta på grund av två saker i mitt tycke.

Det ena är att Zen McGrath's skådespel inte är tillräckligt starkt eller bra för denna rollen. Man behöver någon som kan leverera de tunga scenerna och jag är ledsen, det gör inte Zen McGrath. Jag hatar att kritisera skådespel, det är det sämsta med att skriva recensioner. Speciellt mot yngre skådespelare och barn nämner jag inte ens en gång. Men eftersom detta är en sådan viktig roll och mer eller mindre huvudrollen tillsammans med Hugh Jackman, känner jag det måste tas upp. När Zen McGrath försöker gråta, kommer där inga tårar och istället är det som man ser någon audition på en skolpjäs, men personen fick ej rollen för det är inte upp till standarden. Där är nivån på skådespelet och det blev nästan pinsamt att se dessa scenerna när det är seriösa, tunga ämnen som tas upp. Hur det ens har passerat är en fråga i sig, men jag befarar detta kommer bli något många skämtar om på nätet vilket inte kommer vara hälsosamt för Zen McGrath heller (beroende på hur många som ser denna).

Det andra är, men detta hade ändå inte funkat då skådespelet är som det är. Men det är att man hade gjort liknande filmteknik berättande som i "The Father" att man placerar tittaren från sonens perspektiv och följer depressionen från hans perspektiv. Jag tror det hade gjort allting ännu tyngre och sorgligare. Men det är också något som enbart funkat om man hade haft en annan skådespelare i rollen.

Dessa två punkterna gör att filmen inte fungerade för mig och jag ville verkligen det. Där är bra skådespel från andra skådespelare och bra foto. Men det räcker inte för när det viktigaste inte kan leverera till den nivå som filmen kräver, så blir det pinsamt och nästan obekvämt att titta på. Det är gränsfall på skrattretande på vissa av de seriösa scenerna.