Den 28 augusti 2020 kom den tragiska nyheten att skådespelaren Chadwick Boseman avlidit efter en tids sjukdom i koloncancer. För många kom det som en chock då hans karriär precis hade börjat med tunga dramafilmer och blivit ett med alla Marvel fans som T'Challa, även kallad Black Panther. Efteråt började man verkligen undra, hur ska Marvel gå vidare nu för det går inte att ersätta det som Chadwick satte prägel på i rollen. Jag kan inte förstå det Ryan Coogler, manusförfattarna och producenterna gick igenom för att fortfarande skapa en uppföljare till en av de mest framgångsrika filmerna i MCU. Samt efter en sådan tragisk bortgång.
Man tog det självklara valet och hedra Boseman och låta han vara central för storyn i uppföljaren. Vad som följer är en film som på sina ställen är ojämn med tre olika handlingar som pågår samtidigt. Men den viktigaste aspekten, som också är den som får mest spelrum är sorgen och bortgången av T'Challa och hur hans nära och kära fortsätter att leva med den sorgen.
När denna filmen skiner på de dramatiska bitarna, så skiner den. Den kunde inte gjort ett bättre jobb än att hedra Chadwick i det vi ser i filmen. Från det att vi i Marvel loggan i början bara ser klipp på T'Challa från alla filmerna också denna tysthet, ingen musik, enbart vinden. Filmen gör detta vid två tillfällen och det är utan tvekan de starkaste och bästa scenerna i hela filmen.
Huvudpersonen är Shuri spelad av Letitia Wright. Jag gillade Shuri i första "Black Panther" filmen och hennes energi smittade verkligen av sig. Tycker Letitia Wright är jättebra i rollen. Jag kan heller inte tänka mig att du som skådespelare går från att vara en stark support, till helt plötsligt kastas om och bli huvudpersonen i en av de största filmerna på hela året. Med det i åtanke tycker jag Letitia Wright gör ett fenomenalt jobb. Jag ville alltid hon skulle vara ersättare som de gör i serietidningarna och jag är glad de höll sig till detta också.
Men det är inte bara det. Utan även hennes sorg och tragedi hon har med sig i bagaget. Det är den centrala biten i hela filmen och jag önska vi kunde fått ett 160 minuters långt drama som var fokus på henne och det hon går igenom, med några få actionscener inslängda. Men det är lite för mycket på gång samtidigt, men hon är alltid det bästa och starkaste med filmen och den sorg som bearbetas.
Som jag skrev tidigare är där tre handlingar som pågår samtidigt. En av dessa känner jag man hade kunnat klippt ner eller tagit bort helt och hållet. Det är Martin Freeman som Everett K. Ross samt en annan karaktär som dykt upp i andra MCU projekt (främst i serierna). Men eftersom denna karaktär ej har marknadsfört så nämner jag inte vem. Men det känns som dessa två enbart var där för att de skulle hinta på kommande MCU projekt. Detta var den svagaste biten i hela filmen. Samt det var här man också märkte av att den helt enkelt var överfylld med karaktärer och storys.
Den andra är vattenfolket, ledd av Namor. En karaktär de har hintat och teasat tidigare, så nu gör även han entré i MCU. Jag gillade folket, jag gillade hans motiv och som skurk (inom MCU). Men jag kände aldrig något "wow" moment med deras historia eller ställe de befann sig i. Det märks filmen målar upp deras stad som mer episk än vad det faktiskt är, då färgskalan är väldigt mörk och färglös undervattnet.