Synopsis
Dr Alithea Binnie är nöjd med livet och ser på världen med en sund skepsis. Trots detta möter hon en Djinn, en ande, som erbjuder henne tre önskningar i utbyte mot hans frihet. Detta är dock ett problem, då hon är en forskare inom berättelser och känner till alla fällor om önskningar som har gått fel. Han för sin talan genom att berätta fantastiska historier om sitt förflutna för henne. Till slut blir hon förförd och gör en önskan som förvånar dem båda."George Miller bjuder på en visuell fest trots halvdan kvalité på innehållet"
"Three Thousand Years of Longing" är den första George Miller filmen sedan hans gigantiska succé "Mad Max: Fury Road" som inte bara är en av de bästa actionfilmerna någonsin gjord, utan en av de bästa filmerna någonsin. Han är mest känd för sina "Mad Max" filmer, men kollar man på hans filmografi så är han en av de mest unika och varierande regissörerna vi har. Utöver "Mad Max" filmerna så är detta personen som har gjort "The Witches of Eastwick", "Lorenzo's Oil", "Babe: Pig in the City" och "Happy Feet" filmerna.
Efter ett milt mottagande så sänkte jag ribban lite över vad jag skulle förvänta mig från filmen. Jag hade redan hört att filmens trailer inte alls är så som filmen är, vilket är sant. Mycket av speltiden utspelar sig i ett hotellrum med återblickar till The Djinn's förflutna och vad som ledde honom till Tilda Swinton's karaktär.
Jag kan säga så här. Filmen var aldrig tråkig och höll mig intresserad under filmens gång. Jag tycker idén av en person som får önskningar av en ande får höra andra personers historier som varit i en liknande sits och vad slutresultatet för de personerna blev. På så sätt är filmen mer av en antologi film (fyra korta berättelser vävda samman).
Effekter svajar. Ibland kan det vara enastående fantastiskt. Medan andra gånger känns det som det inte är renderat färdigt. Ett bra exempel är när Idris Elba som anden först kommer ur flaskan i hotellrummet och är stor. Man ser tydligt att Tilda Swinton står framför en green-screen och att Idris Elba inte är framför henne utan lagt till i bakgrunden. Det är riktig Youtube nivå på effekten där.
Filmen har något av ett halvt melankoliskt avslut, som ändå känns passande i efterhand. Jag är utan tvekan glad jag såg filmen, jag ser allt George Miller gör då han som sagt är en av de mest unika och visuella regissörerna som arbetar idag. Filmen nådde inte hela vägen, men jag var aldrig uttråkad och fann ändå mig själv smått investerad. Men ibland kunde jag känna "vart är den på väg nu" i vissa berättelser. Det är helt klart en film som kommer ha olika åsikter från folk, men kanske inte den minnesvärda och episka filmen vi förväntade oss.
