Synopsis
Finney Shaw, en blyg men smart 13-årig pojke, kidnappas av en sadistisk mördare och blir inlåst i en ljudisolerad källare där det är lönlöst att skrika. När en urkopplad telefon på väggen börjar ringa, upptäcker Finney att han kan höra rösterna från mördarens tidigare offer. Och de är fast beslutna att se till att det som hände dem inte händer Finney."Stilfull skräckfilm blir en av årets bästa"
När Scott Derrickson lämnade "Doctor Strange 2" på grund av "creative differences" så valde han att göra denna filmen istället. Vilket jag ändå av någon udda anledning är väldigt glad över, för jag gillade denna filmen väldigt mycket och ännu mer än "Doctor Strange in the Multiverse of Madness". Inte för att det går att jämföra direkt. Men detta är en kreativ, visuell välgjord skräckfilm.
Att placera filmen på 70-talet i en småstad är perfekt. Det får den där true-crime känslan över sig då det under detta årtalet var som flest barn som försvann spårlöst, vissa av dem än idag fortfarande försvunna. Redan där har Scott Derrickson en bra inledning till sin skräckfilm. Men det slutar inte där.
I grund och botten är det ett kidnappningsdrama ja, men med en twist till sig. Även ifall trailern avslöjar det och synopsen, så hade det varit coolt att gå in blind ovetandes detta. Men det faktum att man ändå lägger in övernaturliga saker i en redan grundad skräckfilm och balanserar det otroligt väl gör att filmen sticker ut mer (på den positiva sidan).
Jag gillar också att vi får en liten bakgrund till varje individuellt offer som Finney kommer i kontakt med. Det hade hur lätt som helst kunnat vara något man klippt bort eller inte ens hade med för att få en kortare och snabbare tempo. Men det behövdes verkligen och ännu en detalj som förstärker filmen som helhet.
Ethan Hawke som "The Grabber" som de kallar honom i filmen är fantastisk i rollen. Masken han har på sig designades av ingen mindre än Tom Savini själv och masken uttrycket mycket av de känslor som karaktären känner i stunden, vilket blir ett perfekt sätt att uttrycka mördarens känslor på.
Men det är barnskådespelarna Mason Thames som huvudrollsinnehavaren Finney och Madeleine McGraw som hans syster Gwen som verkligen briljerar. Systern har dessa syner i sina drömmar som i sin tur eventuellt kan hjälpa polisen att hitta mördaren och huset som Finney befinner sig i. Återigen en fin twist man slänger in som balanseras mycket bra och känns inte löjligt.
Där är två specifika scener för både Finney och Gwen där dessa skådisarna verkligen ger allt och en av dem involverar deras pappa som slår dem. Detta för mig var ärligt talat den svåraste scenen att sitta igenom under hela filmens gång.
"The Black Phone" är ett fantastiskt hantverk till skräckfilm och Scott Derrickson precis som med "Sinister" vet hur han hanterar skräck. Här paketeras vissa av de otäcka scenerna i form av en gammal klassisk 70-tals 8mm rullar. Där är fyra jump-scares och även ifall jag hade kunnat klara mig utan dem, så används dem ändå rätt och inte för någon fejk katt eller någon som säger hej.
Bästa skräckfilmen i år tillsammans med "X".
