Synopsis
I TISDAGSKLUBBEN får vi följa Karin (Marie Richardson) vars tillvaro plötsligt vänds upp och ner när hon får reda på att hennes make Sten varit otrogen. Efter att ha varit gifta i 40 år och levt ett liv med att passa upp på sin make och dotter, börjar Karin nu omvärdera sin tillvaro. På en matlagningskurs träffar hon kocken Henrik (Peter Stormare). Bland kryddor, fräsande stekpannor och ångande dofter upptäcker hon snart att det aldrig är för sent att våga följa sina drömmar."Säker tröstmat med småroliga stunder men inga större överraskningar"
"Tisdagsklubben" är en av de större filmerna som hade premiär på Göteborgs Film Festival. Detta då det är en officiell stor svenskfilm som har distribution och skulle ha kommit ut nu i februari. Men på grund av covid-19 så har bolaget bestämt att flytta upp filmen till ett obestämt datum. Men den fick ändå ha sin världspremiär på festivalen, något många verkade uppskatta och gilla på den visningen jag var på.
Med all rätt är detta en simpel romcom. Där är verkligen inget nytt under solen här. Det är en säker och bekväm film och det är därför så många kommer älska den. För mig personligen tycker jag den var helt okej, men jag kan inte lyfta filmen till skyarna för något så simpelt och förutsägbart. Men allt är i utförande och det är exakt det jag har kommit att förvänta mig vad gäller svensk film.
Det jag tycker är allra bäst med filmen är kemin och samspelet mellan våra tre huvudpersoner. Marie Richardson, Carina M. Johansson och Sussie Ericsson. Det känns som det är tre personer som varit vänner hela livet och där kommer en del roliga situationer och kommentarer från dessa när de är i samma scen.
Peter Stormare har bra kemi med Marie Richardson. Däremot kan jag tycka romansen som blossar upp mellan de två hade behövt mer uppbyggnad. För mig kommer den lite väl hastigt för att karaktärerna bara helt plötsligt ska känna dessa känslorna för varandra.
Som sagt. Detta kommer gå hem hos publiken. Det faktum att folk jublade och applåderade på visningen jag var på, säger nog en del. Dock kan det också bero på att hälften av publiken var de som jobbat på filmen. Men oavsett är detta en simpel, småmysig, smårolig film som inte gör jättemycket nytt men är din typiska tröstmat.
