Synopsis
Laura pluggar arkeologi i Moskva och bestämmer sig för att bege sig till Murmansk för att äntligen få se de unika hällristningar hon så länge varit besatt av. Hon kysser sin flickvän adjö och hoppar på tåget. I tågkupén möter hon en fåordig vodkahalsande ryss. Inte precis kärlek vid första ögonkastet, men som gjort för en trevande och otippad vänskap."Simpelt men effektfullt"
"Kupé nr. 6" är en finländsk film från Juho Kuosmanen. Jag är inte bekant med någon av hans tidigare filmografi, men efter att ha sett denna känner jag att han har stor potential att göra bra filmer.
Ibland är det de simplaste filmerna som lämnar störst intryck hos en. Jag vill inte påstå att denna filmen är en av mina favoriter från förra året. Men jag känner ändå att med dess simpla premiss så gör den så mycket med karaktärerna och känslorna hos tittaren att det ändå gör den minnesvärd.
Majoriteten av filmen är vi ombord detta tåg som är väldigt trångt. Kupén i sig blir nästan en karaktär och jag imponeras av kamerarörelserna och hur de lyckas placera en för det ser inte lätt ut att ha ljus, ljud, kamera också regissör på det bakom kameran. Filmen ger också en något deppig känsla när jag ser standarden för ryska tågfarkoster. Vet inte om det finns lyxigare och regissören valde att ta det som såg mest slitet ut. Men jag får känslan att detta är standard för ryska folket att resa via och det får mig att aldrig mer vilja klaga när jag reser igen. Restaurangvagnen såg dock helt okej ut.
Till en början var jag skeptisk att vår huvudperson återgick till kupén igen, efter det att hon blivit stött på. Visserligen hade där inte funnits någon film om hon valde att inte återgå till kupén alls. Men det är väl det enda jag ifrågasätter filmen för jag tror inte i verkligheten man hade gått tillbaka till kupén igen. Men vi märker ganska fort att ryssen hon delar kupé med har en del känslor och under resans gång, precis som huvudpersonen så börjar vi också fatta tycke för honom.
Även ifall filmen inte är någon personlig favorit för mig från förra året. Så medger jag att den ändå kommer stanna kvar ett tag hos mig framöver. Jag imponeras av tekniken med hur de rör sig med kameran, det må se enkelt ut men tro mig det är det inte. Men även vänskapen som blommar ut mellan våra två huvudpersoner. Simpelt men effektfullt.
