Synopsis
Förstföderskorna Janis och Ana har två saker gemensamt: båda är singlar vars graviditeter var oplanerade. De känner inte varandra men hamnar i samma sal på sjukhuset. Janis som är mitt uppe i livet ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp. De båda mödrarna knyter oväntade band som kommer att förändra deras liv på ett omvälvande sätt."Påminner ibland om en såpopera"
"Parallel Mothers" är den senaste filmen från Pedro Almodóvar, Spaniens mest kända filmskapare. Jag har inte sett mycket från honom förutom "The Skin I Live In" och "Pain & Glory". Båda två som jag har gillat en hel del, framförallt den förstnämnda. Med denna blir det dock ett steg bakåt i mina ögon. Det är inte lika intressant, inte lika välskrivet och överlag fann jag mig själv smått uttråkad.
Den typiska stilen finns dock kvar. Jag tycker alltid att Pedro Almodóvar har ett öga för färger i bakgrunden. Eller så är det så varje spanskt hus ser ut, men alla hans filmer poppar med färger. Även "The Skin I Live In" som har mycket grått i sig så används det till en färgstark kombination. Likaså här är rött och grönt väldigt framhävande.
Skådespelet är bra, Penélope Cruz gör en minnesvärd och stark insats. När hennes karaktär känner sorg, så känner jag med henne. Men jag blev aldrig berörd av historian i sig som Pedro berättade. Främst för att jag fann sannolikheten att detta inträffar som inträffar i filmen otroligt liten och kändes påtvingat i manusskrivandet bara för att få igång känslorna och filmen på något sätt.
Precis som "The Hand of God" så förstår jag varför detta är en favorit bland festivalkretsarna och varför kritiker och folk gillar det. Men jag blev precis som den aldrig riktigt engagerad i storyn, trots bra skådespel. Emellanåt på grund av musiken och skådespelarnas dialoger och skådespel kändes det som att jag såg en såpopera som typ "Days of Our Lives" eller "Glamour" ("The Bold and the Beautiful").
