Synopsis
Från regissören Jason Reitman och producenten Ivan Reitman kommer det nya kapitlet i Ghostbusters-sagan. I GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE flyttar en ensamstående mamma med två barn till en liten stad. Snart börjar de förstå att de har en koppling till de ursprungliga Ghostbusters – och att barnens morfar lämnat efter sig ett hemligt arv. Filmen är skriven av Jason Reitman och Gil Kenan."En härlig nostalgitripp som hedrar originalfilmerna"
SPOILER VARNING! (Läst texten nedan på egen risk, då den innehåller information som avslöjar storyn i filmen.)
Jag tänkte väldigt länge över att inte göra en spoiler recension på denna filmen. Men i efterhand så kan jag inte göra detta. Dels för jag verkligen vill prata spoilers i den, men också för att både trailers och synopsis har varit väldigt vaga i vad filmen faktiskt går ut på. Vi vet inte ens vilken av följande Ghostbusters som är deras morfar, även ifall man får reda på det innan förtexten i filmen. Så jag ger ut en till varning här nu att denna recensionen kommer innehålla spoilers och därmed har ni blivit förvarande.
Jag såg filmen på dess exklusiva smygpremiär den 31 oktober i en fullsatt salong på Filmstaden Sergel. Oavsett kvalité på filmen så är det en av de bästa bioupplevelserna jag varit på. För där var tekniskt strul i början på filmen innan den kom igång, men folk jublade, applåderade och sjöng låten. Just för att alla som satt i den salongen var fans av "Ghostbusters" och alla var peppade för att se denna nya filmen. Detta stärktes ännu mer när låten spelades i eftertexterna och alla sjöng med. Det är svårt att inte hänga med då och bara bli glad i allmänhet.
Min allra första skräckmånad här på hemsidan i 2019 så gjorde jag en recension på originalet där jag förklarade varför det är en av mina absoluta favoritfilmer (topp 20) så jag kommer inte gå in så mycket på det här, för jag har en hel recension på den filmen redan uppe.
Min pepp på denna filmen ska sägas var mediokert. Detta då jag inte var jättesugen att se en ny generation ta över manteln och bli de nya Ghostbusters. För mig är det karaktärerna och skådespelarna som gör filmen, du kan inte ersätta Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson eller Harold Ramis. Det faktum att Harold Ramis också dog 2014 gjorde att vi har en inkomplett film oavsett då en av stjärnorna är borta och det känns bara konstigt att se Ghostbusters utan Harold Ramis.
Jag kommer inte sitta här i min recension och säga detta är en perfekt film, vi kommer gå in på det mera. Men vad jag kommer säga är att denna filmen fick mig att sitta med ett leende på läpparna hela tiden och sättet de väljer att ha med originalskådespelarna och framförallt hur de hanterar hela Harold Ramis grejen är nog det bästa filmen kan göra. Detta är en film som kretsar omkring Dr. Egon Spengler och det är hans familj vi får följa som tar över manteln. Hela filmen är mer eller mindre ett kärleksbrev till Harold Ramis och det fick mig faktiskt att bli tårögd.
Filmen är verkligen en nostalgitripp och den följer lite i samma spår som "Star Wars: The Force Awakens" i det att den bygger mycket på den tidigare filmen och man har en ny generation där de gamla skådespelarna för över men är fortfarande delaktiga och relevanta. Man introducerar saker och ting suggestivt som är igenkänt från första filmen. Vi börjar bland annat med olika redskap så som P.K.E. Meter och spökfällorna. För att sedan visa bilen, kläderna, Proton Pack. Där slängs även in en twinkie i filmen vilket jag erkänner kändes för mycket och inte nödvändigt. Likaså att en av karaktärerna kallar ecto-1 för en skräphög. Lite som Rey gjorde med The Falcon i "Star Wars".
Som ett fan är jag glad att se dessa sakerna och jag blir nostalgisk, filmen gör verkligen sitt jobb där. Men jag medger också att det faktum att filmen bygger mycket på det och ens nostalgi gör den lite svagare i manusbiten. Det är ett upprepande problem många stora kända blockbuster filmer har idag som kommit efter nya "Star Wars" filmerna där man går tillbaka till dessa gamla filmer från våra barndomar och man slänger in allt nostalgiskt för oss. Det är som i South Park med "member berries" vi har hamnat där nu i filmvärlden.
Handlingen är mer eller mindre en kopia av första filmen. Det är så snarlikt att det nästan kan klassas som en remake så som de återskapar vissa scener. Gozer är tillbaka och är huvudskurken, Vinz Clortho och Zuul tar över Paul Rudd och Carrie Coon precis som de gör med Rick Moranis och Sigourney Weaver i första filmen. Att det första spöket de fångar är en slimer kopia och att man gör om hela alltet där dessa nya barnen sakta men säkert börjar bli Ghostbusters. Jag hade eventuellt velat se lite mer nyans eller nytt i handlingsprocessen. Samtidigt så ger filmen en förklaring till varför vi återvänder till Gozer igen och jag kan heller inte förneka att jag avskydde det och jag var underhållen.
Det faktum att Vinz Clortho och Zuul är praktiska effekter kan jag inte uttrycka min glädje tillräckligt. Jag var rädd det skulle vara datagjort men genom att göra det praktiskt så känns det mer i stil till det vi såg i första filmen. Även små Stay Puft marshmallow varianter dyker upp bara för att ha mer nostalgiblinkningar till första filmen. De är främst där nog för att sälja leksaker men också att se söta ut. De påminde lite om Gremlins, men de tillförde och gjorde inte så mycket i filmen.
De nya skådespelarna är jättebra måste jag dock medge. Mckenna Grace stjäl showen som den yngsta dottern till mamman Callie (Carrie Coon). Hon är mer eller mindre en barnvariant av Egon, men eftersom skådespelerskan är så talangfull (sett henne i mycket annat) så gör hon det till sin egna grej och hon blev det bästa med hela filmen tycker jag. Jag älskar också hur de skrivit mammarollen Callie. Detta är direkt taget från vilken 80-tals film som helst. Hon svär, hon dricker, är sarkastisk/ironisk gentemot sina barn. Men har ett hjärta av guld och bryr sig om sina barn. Hon är lite som Dee Wallace i "E.T. the Extra-Terrestrial".
Här ska det dock också återigen tilläggas att barnen som tar över rollerna och är i majoriteten av filmen är mer eller mindre bara kopior av originalskådespelarna. Som jag skrev tidigare så är Mckenna Grace som Egon, Finn Wolfhard är som Peter Venkman, Podcast är som Raymond Stantz och Lucky är som Winston. Hon har samma roll som Winston i det att hon kommer in senare och blir en i teamet. Fansen kommer märka detta då det är väldigt tydligt, men jag tycker skådespelarna är tillräckligt bra och övertygande i sina respektive roller att jag är villig att acceptera det.
Även musiken som används i de gamla filmerna (inte bara "Ghostbusters" låten av Ray Parker Jr.) Utan själva score är med i denna och används precis rätt vid rätta tillfällen. Jag är trött att filmer gjorda på kända filmer inte har originalmusiken längre utan måste alltid göra en ny remix eller version som är bortglömd samma sekund man hör den.
Lucky (Celeste O'Connor), Trevor (Finn Wolfhard), Podcat (Logan Kim) and Phoebe (McKenna Grace) in Columbia Pictures' GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE.
Humorn är också väldigt viktig för det är en av anledningarna till varför jag älskar första filmen. Spökena är bara bonusen, men det är humorn och karaktärerna jag alltid återvänder till. "Ghostbusters: Afterlife" är en av de roligaste komedierna jag sett på bio detta året och på ett bra tag. Mesta komedier idag går bara direkt till streaming och alla blockbuster filmer idag har blivit så dystra och seriösa att humor nästan inte är existerande. Därför är det med glädje att jag skrattade så mycket som jag gjorde i denna och bara det gör att jag mer än gärna kommer återbesöka filmen igen på bio. En del av humorn kommer såklart från Paul Rudd som är väldigt bra och charmig i sin roll som läraren. Egentligen så är alla charmiga i filmen och där finns kemi med alla som skådespelar gentemot varandra. Det är nog här Jason Reitman's styrka från sin indiebakgrund kommer till sin rätta plats. Förövrigt så sköter han sin första stora blockbuster film väldigt bra.
En annan aspekt jag också verkligen gillade är hur den bygger upp den lilla byn vi befinner oss i. Här fick jag rejäla 50-tals sci-fi films vibbar i att vi befinner oss i en småstad där något hemskt inträffar. Hela byn är uppbyggt som om det vore en 50-tals stad också med gamla antika butiker. Ett av de roligaste skämten inträffar i bakgrunden där de i en salong/biograf har bingo klockan tre och sedan vid sju tiden visar de filmen "Cannibal Girls". Idén att det har bingo före en sådan visning får mig att skratta rejält och i huvudet ser jag bara en massa pensionärer sitta i salongen och titta på filmen.
De har gått ut med att originalskådespelarna kommer återvända i sina respektive roller. Vad jag däremot inte var beredd på var att se Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson i full utstyrsel i sina kostymer och vara med och besegra Gozer tillsammans med Mckenna Grace och Harold Ramis som spöke. Det blev ett gigantiskt jubel i publiken när dessa karaktärerna dök framför kameran i slutet. Många säger att det är stort att se Luke Skywalker igen på bio (vilket det var för mig också). Men när jag växte upp hade jag tre hjältar jag såg upp till. Michael Keaton som Batman, Indiana Jones och Ghostbusters. Det har gått flera år och gång på gång har Bill Murray sagt nej till detta och när Harold Ramis dog i 2014 tänkte jag det var spiken i kistan och att vi aldrig skulle få de tillbaka igen. Men min mun när dessa tre stod där i sina kostymer redo att besegra Gozer ännu en gång. Jag är ledsen det var helt fantastiskt. Att jag på bio i 2021 kan se mina hjältar igen. Ja det är för en kort sekund och ja, jag hade hellre sett en film där dem är huvudpersonerna. Men sättet hur allting sköts i filmen och hur mycket jag redan gillar de nya karaktärerna gör också att det fan ta mig fungerar.
Avsaknaden av Harold Ramis märks av dock, men sättet de hanterar de på är fint. Han dyker upp som ett spöke i slutet, även ifall han under hela filmens gång har varit närvarande. Så är det först i slutet man ser hans spökform och ja det är en datagjord Harold Ramis och visst kan jag tycka att vi gör datagjorda personer av avlidna personer är något respektlöst. Men sättet de hanterar det gjorde att jag började fälla en tår och blev väldigt känslosam. Hela filmen är en hyllning till Harold Ramis och hans karaktär Egon. Som sagt det är hans familj som är i centrum och är huvudpersonerna, det är via honom hela handlingen kickar igång och när jag ser honom som spöke ståendes där med Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson är det som att tiden står still, att han är med oss på något sätt. När hans karaktär sedan säger farväl och försvinner och man ser Bill Murray gråta, märker man att det är den riktiga Bill som fäller en tår för avsaknaden av sin kompis, ett sista farväl och en film helt och hållet dedikerat åt personen som startade allt tillsammans med Dan Aykroyd och Ivan Reitman. När texten "For Harold" kommer precis innan eftertexterna känns det som att Harold Ramis hade accepterat och godkänt detta.
En liten sidonotis dock är att "Ghostbusters II" ignoreras helt i filmen som att den aldrig inträffade. Förutom en konversation Raymond har med Mckenna Grace så nämns ingenting av händelserna i den. Jag förstår den inte är lika mycket av en succé som första filmen och inte lika bra. Men om folk verkligen ska klaga på den uppföljaren och att det är en blek kopia av första, så har man också all rätt att kritisera denna uppföljaren för att vara väldigt snarlik första filmen också.
Det allra viktigaste dock är att denna uppföljaren inte förstör något från de två andra filmerna och ännu mer så för den vidare arvet, respekterar fansen och levererar en sjuhelsikes underhållande film. Med charmiga nya karaktärer, humor som får mig att skratta rejält och mina barndomshjältar. Det är en värdig uppföljare och den bästa möjliga jag kunde ha bett om under omständigheterna.
