Cinderella

Detta är en nytolkning i "modern" tappning på den klassiska Askungen sagan. Filmen är skriven och regisserad av Kay Cannon, som gjorde komedifilmen "Blockers" från 2018. En komedifilm jag tyckte vad ganska så rolig faktiskt. Den här nytolkningen kommer inte bli ihågkommen av alla de bra sakerna, utan för alla dess negativa saker med den och där är en del tyvärr. Detta är utan tvekan en av årets största bottennappar.

Precis som med mycket som kommer ut idag som ska vara en nytolkning, så fokuserar man mer på att vara i tiden och så politiskt korrekt som man bara kan vara. I denna läggs fokuset mer på att man ska prata om jämställdhet och hur kvinnorna har det. Istället för att underhålla och berätta en saga paketerat som en musikal, så blir allting snarare ett "statement". Det tar en ur filmen och man sitter inte och blir underhållen för fem öre. Filmen gör det inte på ett snyggt sätt heller, allting är så in i ansiktet på en. Det blir inte kul att se och en omtitt finns inte på tapeten. Film ska underhålla.

Kameraarbetet är något av de sämsta jag sett från en film i år. Antingen får man tråkiga standard kameravinklar där den står på ett stativ och visar en helbild ungefär. Eller så har den dessa konstiga inzoomningar, framförallt på han som spelar prinsen. Ljussättningen hjälper heller inte som gör att filmen känns plastig och hälften av tiden på grund av kameravinklarna känns det som en reklamfilm.

Musikalnumren så som jag förstått det består av både originella låtar, men också covers. Detta förstod jag först när prinsen började sjunga "Somebody to Love" av Queen. Att köra en mix är intressant, men vad poängen med att göra covers på andra kända låtar i filmen känns konstigt när man redan har en drös med originella låtar som karaktärerna sjunger. Jag fick en konstig mix av "Into the Woods" och "Rock of Ages".

Kemin mellan Askungen och prinsen är icke existerande. Konstigt nog så vill filmen vara så modern som möjligt också, men ändå kör den på att de blir kära i varandra vid första ögonkastet och Askungen får allt det hon önskat sig i slutet ändå. I denna versionen precis som med Disney live-action remaken så kan Askungen röra sig fritt bland folk ute på stan. Men medan live-action remaken gav en halvdålig förklaring till att hon inte stack då hon kände att hon inte kunde lämna huset som hennes pappa bott i, så ges ingen förklaring här varför Askungen bor kvar med styvmamman och de två systrarna. Man har också gjort styvmamman snällare.

För att vara en modern tolkning känns detta så omodernt. Istället för att göra en underhållande musikalisk film där man kan skämta om det som är föråldrat med historian och kört på "Enchanted"spåret. Så blir fokuset istället på att göra den så politisk som möjligt och trycka ner detta i ansiktet på en. Alla karaktärerna agerar och beter sig som icke människor och allting känns så påtvingat och att det är där fokuset legat i första hand och att göra en musikalisk underhållande film kom på andra plats. Där finns nästan inget av värde för mig att se om denna filmen och mottagandet har heller inte varit så positivt då många kritiserat filmen för detsamma.