Synopsis
Jennifer lever ett liv i lyx med sin välbärgade och inflytelserike make Laurence. Efter en olycka, som får henne att tappa minnet, kämpar hon med att hitta tillbaka till vem hon är. En dag hittar hon gåtfulla kärleksbrev gömda i sitt hem. De passionerade breven avslöjar hennes olyckliga kärleksaffär med utrikeskorrespondenten Anthony O’Hare och leder till att hon till slut upptäcker sitt sanna jag. Jennifers historia flätas samman med Ellies, en journalist i nutida London. Ellie fängslas av de upphittade kärleksbreven från en svunnen tid och hennes försök att pussla ihop breven, med hjälp av arkivarien Rory, tar henne på en resa som väver samman de båda kvinnornas liv för alltid."Ett säkert kort för de som gillar romantiska dramafilmer"
"The Last Letter from Your Lover" är regisserad av Augustine Frizzell och baserad på boken med samma namn skriven av Jojo Moyes. Det är en romantisk dramafilm precis i den formen du tänker dig att den är i. Den har många saker gemensamt med många andra filmer inom genren och jag tror för den publiken man riktar in sig mot, kommer de flesta bli nöjda.
Där är inget banbrytande med denna filmen. Där är inga större överraskningar eller intressant regi, eller någon kameravinkel som sticker ut. Det är exakt så som folk vill ha det. Jag själv blev inte jätteförtjust i filmen, men jag kan heller inte påstå att jag hatade den medan jag tittade på den. Det är en film som gör sig absolut bäst en regnig söndag.
Själva berättelsen är inte jätteintressant eller spännande. Det känns som en blandning av "The Notebook" och "Rebecca" ungefär. Den starkaste attributen med filmen är 60-tals scenerna med Shailene Woodley. Inte för att de är jättemycket bättre än de moderna scenerna med Felicity Jones. Men de hade en mer charm till sig med musiken som spelades och kostymerna/kläderna som karaktärerna hade på sig. Sedan tyckte jag skådespelarmässigt att Shailene Woodley gjorde bäst från sig i filmen.
Scenerna som utspelar sig i nutiden gör inte så mycket för mig. De är ironiskt nog de scener som känns mest omoderna. Felicity Jones känns nästan mer som att hon skämtar bort mycket av scenerna och hennes karaktär bryr man sig inte om alls. Kanske är det också för att regin är mer energilös i dessa scenerna än när vi befinner oss på 60-talet.
För de som gillar denna sortens filmer, så kommer denna gå hem. Den har sin mysighet och man kommer inte känna sig lurad på något sätt. För mig personligen ser jag inget extremt intressant med den och inget nytt för den delen. Men jag hyllar filmer som är mer i min smak och gjorda för mig. Detta är helt enkelt inte riktigt gjort för mig.
