Synopsis
Anthony närmar sig de 80 men i hans ögon finns ingen anledning till oro, han har det bra i sin bekväma våning. Hans dotter Anne ser dock hur han försvinner in i sin egen värld av minnen och föreställningar. The Father är en rörande och ögonöppnande skildring av åldrande och anhörigskap som inte liknar någon annan, med Oscarsvinnarna Anthony Hopkins och Olivia Colman i sina livs roller."Ett unikt drama med enastående presentationer"
"The Father" är regisserad av Florian Zeller som också skrev manuset tillsammans med Christopher Hampton. Filmen är baserad på en pjäs som Florian Zeller också har skrivit. När man ser filmer baserade på pjäser kan man oftast ibland märka av det, speciellt då det oftast utspelar sig vid ett och samma ställe och dialogerna är det som för mycket av handlingen vidare. Men när det kommer till "The Father" görs allt detta på rätt sätt och man använder sig av de minimala miljöerna allt till sin fördel.
Filmen har redan blivit hyllad av kritiker och tittare som en av 2020års bästa filmer. Den blev nyligen nominerad till 4 Golden Globes och en eller två Oscarsnomineringar lär den få också utan tvekan. Jag kan bara ställa mig in i hyllningskören, för detta är väldigt gripande och speciellt för de som känner eller har känt någon med alzheimers. Det berör väldigt mycket och alla känslorna är precis där de ska vara.
Anthony Hopkins gör en av sina bästa insatser i hela hans karriär. Vad filmen gör är att berätta det ifrån Anthonys perspektiv och därmed får vi som tittare se allting från alzheimers perspektivet. Den berättas i okronologisk ordning och när Anthony känner sig förvirrad gör vi som tittare det också. Men det blir också betydligt mer känslosammare. För det är inte ofta vi ser det ifrån detta perspektivet, hur det är för dessa personer och vad de går igenom. Även ifall filmen kanske inte ger en 100% korrekt bild av det. Så är det ändå känslosamt att titta på.
Olivia Colman fortsätter att levererar filmroll efter filmroll. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte var jättebekant med henne innan "The Favourite" (förutom som Doris Thatcher i "Hot Fuzz"). Detta är andra filmen jag sett henne i sedan "The Favourite" och hon visar ännu en gång vilken talang hon är.
Detta kan gå hem hos många. Det är gripande och tar tag i en väldigt fort. Det är berättat på ett så unikt sätt, men det blir aldrig förvirrande eller konstigt. Filmen lyckas få fram de känslor och beröra. Att välja att berätta det i okronlogisk ordning kan kännas vågat och artistiskt. Men snarare tvärtom, så bidrar det till Anthonys alzheimers och vi som tittare får en mer inblick ifrån det perspektivet. Det är de som gör att filmen sticker ut från mängden, det gör även det karaktärerna går igenom ännu mer starkare.
