Synopsis
Förtrollande konst och förbjuden kärlek i passionerad publikfavorit som hyllar livsviljan och kreativiteten hos Mumintrollens bohemiska skapare. Tove Jansson är en av Finlands mest älskade konstnärer någonsin. Alma Pöysti gestaltar hennes okonventionella livshunger, konstnärliga tänkande och passionerade kärleksliv med smittande spontanitet. I filmens jazziga Helsingfors uppfinner Tove Jansson Mumintrollen och inleder dramatiska kärlekshistorier med både vänsterpolitikern Atos (Shanti Roney) och teaterregissören Vivica (Krista Kosonen). Zaida Bergroths medryckande skildring av den världsberömda tecknarens liv är en visuell och scenografisk fest som vibrerar av dansant energi och urstarka känslostormar."Hade varit mer intressant om fokuset låg annanstans"
"Tove" är regisserad av Zaida Bergroth och är baserad på författaren och konstnären Tove Janssons liv. Hon som skapade Mumintrollen, ifall inte namnet känns bekant på rak arm. Filmen överlag känner jag är bra, men inget jag kommer se om. För det känns som filmen fokuserar på lite fel saker, än det man hade velat se och som är mer intressant.
Det främsta som läggs fokus på är Tove Janssons kärleksdrama med teaterregissören Vivica Bandler. Vilket gör att filmen vill fokusera mer på Toves lesbiska sida. Inget fel med det, men det är inte lika intressant som att följa hennes spår i att hon inte är en så framgångsrik konstnär. Vilket resulterar i att hon satsar på mumintrollen och att de blir teater och böcker senare i hennes liv. Samt hennes relation med sin far, som till en början är besviken på henne men lättar upp senare.
Dessa sakerna för mig är betydligt mer intressant och filmen hade mer än gärna fått lägga fokus på det. Nu är majoriteten ett kärleksdrama mellan Tove, Vivica och Atos (en man som är kär i Tove och även friar till henne, spelad av Shanti Roney).
Där är en scen där Tove bryter ihop och börjar gråta över något som relaterar till hennes far. Och medan scenen är jättebra och Alma Pöysti gör en trovärdig insats i den stunden. Så blir det inte fullt ut känslosamt som man vill ha det till, just för att man inte fått de där scenerna som behövs mellan Tove och hennes far.
Låten Goodbye av Benny Goodman används också för tok för ofta.
Nu låter det som att jag inte gillade filmen, snarare att den är hyfsat välgjord. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig och där är de stunder som intresserar och är bra. Det är mer att jag hade önskat fokuset låg någon annanstans på Tove Janssons liv än just enbart hennes lesbiska sida och vilda fester. I slutändan lärde jag mig inte så mycket om henne än det jag kan hitta på en Wikipedia sida. Möjligtvis sevärt en gång, men jag ställer mig i blandnings kören på denna film.
