Synopsis
En orolig kvinna anlitar en privatdetektiv när hon misstänker att hennes mor behandlas illa på ålderdomshemmet. Privatdetektiven i sin tur, anlitar en spion för att infiltrera boendet. 83-åriga Sergio behöver distraktioner efter att ha blivit änkling, och tar sig an uppdraget."The Mole Agent" är en dokumentär ifrån Chile. Den handlar om en privatdetektiv som anlitar en spion som ska undersöka ett äldreboende där en klient till privatdetektiven misstänker att brott inträffar mot hennes mamma. Och det är helt klart en av årets bästa dokumentärer som har kommit ut. Den lyckas skildra en intressant deckarhistoria, samtidigt som den berör.
Tekniken med kameravinklarna och hur de väljer att porträtta dokumentären känns väldigt filmiskt. Därför känns hela historien mer fiktiv. Men som man alltid säger "verkligheten är konstigare än fiktion" och så är även fallet här. Men det är inte bara detektivarbetet som gör filmen bra. Det är dess utveckling och hur berörd man blir tillsammans med den 83åriga Sergio Chamy som undersöker äldreboendet. Ju längre in vi kommer desto mer klarare blir bilden. Det handlar mer om hur vi behandlar våra äldre och hur det är att bli gammal och spendera sina sista dagar på ett hem. Det blir mer om folket på boendet och hur Sergio sitter och lyssnar, engagerar sig och bryr sig medan ingen annan gör det. För mig var det som gjorde att denna lyftes så pass mycket och gör att den kommer stanna med mig ett bra tag framöver.
Detta är en dokumentär som inte bara har en intressant premiss bakom sig. Men som blir något helt annat och en bit av livet och får en att förhoppningsvis tänka till lite grann med hur vi behandlar våra äldre.
Synopsis
Norska skådespelerskan och filmskaparen Mona Fastvold har titlar som »Vox Lux« och »The Childhood of a Leader« på meritlistan som manusförfattare. Efter debuten med »The Sleepwalker« är hon nu festivalaktuell med sin andra egna långfilm. En kvinnlig nybyggar-western som lämnat festivalpubliken i Venedig och San Sebastian med bultande hjärtan. Med ett säreget, melankoliskt tilltal i samma anda som David Lowerys «A Ghost Story» binder »The World to Come« samman kärleksbrev och dagboksanteckningar till en intim, närmast litterär filmupplevelse. De starkaste ögonblicken är dock de tysta som vibrerar av alla osagda ord, av allt som står skrivet mellan raderna."The World to Come" är regisserad av Mona Fastvold och skriven av Ron Hansen och Jim Shepard. Den berättar historien om en förbjuden kärlek mellan två gifta kvinnor under en tid då detta var förbjudet och även en hård tid för att få levebröd. Filmen lyckas skildra detta helt okej, men som en romantisk film hade den behövt ett par extra krafter bakom kameran både i regi och klippning.
Jag kände aldrig riktigt romansen blomma ut mellan Katherine Waterston och Vanessa Kirby. För mig dök den liksom bara upp lite från ingenstans och kände filmen inte hade lagt några grundprinciper till den. Vilket gör att jag kände mig lite smått oengagerad i deras förbjudna kärlek på det stora hela. Filmen använder sig också utav Katherine Waterston's berättarröst som hörs 80% av hela filmen (kanske till och med mer). Hade man klippt ner mycket av detta tror jag filmen hade varit mer dramatisk. Låtit karaktärerna integrera med varandra mera och låta skådespelet få tala sitt tydliga språk. Berättarrösten gör nu så filmen känns mer artsy och indie än vad den kanske hade behövt vara. Det är också mycket diktspråk som används i berättarrösten.
Vad som sålde mig med filmen var skådespelarna. Vanessa Kirby bara växer och växer i mina ögon med sin talang och det dröjer nog inte länge fören vi får se henne nominerad för något. Även fotot var perfekt för filmen och det den ville berätta. Den fångade det hårda och tuffa livet väl och man kunde nästan känna av kylan under den hårda vintern.
Filmen är eventuellt sevärd för sina skådespelare och fotot. Men jag tyckte filmen hade behövt mer kraft i regin och klippningen, samt skippat 70% av all sin berättarröst. Då tror jag filmen hade varit en större snackis än vad den är just nu.
Synopsis
Stanley, spelad av Richard Jenkins, har arbetat i samma snabbmatsrestaurang i 38 år och har äntligen bestämt sig för att sluta. Under upplärningen av sin efterträdare, Jevon, tar hans sista arbetsdagar en oväntad riktning då deras vilt skilda världar kolliderar. I sann indietradition är »The Last Shift« en film, bortom Hollywoodfantasier, om den vanliga amerikanska medborgaren. En film som tar pulsen på det polariserade amerikanska samhället genom att dra undan skynket och kliva rakt in i dess hjärta – hamburgerköket."The Last Shift" är skriven och regisserad av Andrew Cohn. Han har en bakgrund inom dokumentärfilmer och detta är hans första fiktiva långfilm han debuterar med. Tyvärr är det inte den starkaste debuten och filmen som helhet svajar. Största problemet kommer vara att ens minnas den inom loppet av en månad, så tafatt känns innehållet faktiskt.
Helt klart är detta en film som ska ses enbart för Richard Jenkins. Likaså som "Falling" var en film där jag äntligen fick se Lance Henriksen spela något jag velat se honom spela i länge. Kan samma sak sägas här med Richard Jenkins. Även ifall han har medverkat i prestigefyllda filmer och gjort bra ifrån sig tidigare. Är detta första gången (i alla fall på länge) som han får spela huvudrollen och verkligen skina som skådespelare. Alla scenerna han har tillsammans med Shane Paul McGhie funkar och är trovärdiga. Det känns genuint och det är nog här Andrew Cohn's bakgrund som dokumentärfilmare kommer till nytta. För det känns äkta och naturligt.
Tyvärr är det egentligen det bästa med hela filmen. Handlingen som presenteras är aldrig riktigt gripande att hålla mig intresserad hela vägen och verkligen bry mig om hur det slutar för dessa karaktärerna. Vilket det nästan känns som filmen också känner, för jag kände slutet bara kom utan att något verkligen hade hänt eller nått en klimax punkt för någon av karaktärerna. Livet rullar liksom bara på.
Planerar man att se den är det främst för att se Richard Jenkins få vara i huvudrollen och skina där. Utöver det är där inte jättemycket att hämta här.
Synopsis
I denna amerikanska indiepärla med sköna John Waters-vibbar skildras ett spännande möte mellan två udda outcasts, och dynamiken som uppstår dem emellan bidrar till en film som är lika delar anarki och mys. »Dinner in America« påminner om de där grungiga amerikanska tonårsfilmerna från 80- och 90-talet. Sötsur humor och missanpassad men hjärtlig romans genomsyrar hela filmen och skapar en energisk filmupplevelse som är svår att värja sig emot."Dinner in America" är skriven och regisserad av Adam Rehmeier. Filmen har en tidlös känsla till sig och man vet inte riktigt vilket årtioende det egentligen ska vara. Troligtvis är det nutid även ifall mycket även talar för att det är 80 eller 90-talet. Här bjuds det på en klassisk historia där två personer via först vänskap blir allt mer känslosamt involverade och det gynnar ut i en klassisk romantisk historia, allt i centrala Amerika.
Jag tycker Adam Rehmeier fångar en bra känsla för vad filmen vill uppnå. Även ifall jag kanske inte skrattade jätte ofta som den ville ha att jag skulle göra. Eller att jag kanske kände att karaktärerna var gränsfall till om jag ens gillade dem eller bara tyckte dem var jobbiga. Så var känslan där för exakt det den ville fånga upp. Jag förstår referenserna som Adam Rehmeier kör på.
Den försöker inte gå något på djupet eller ha någon moraliskt budskap. Det är en simpel underhållande film som är där för att berätta dessa två personernas historia och hur dem behöver varandra för att göra varandras liv bättre helt enkelt. Jag var inte jätte tokig i den, men jag kan förstå charmen och att den kan tilltala en hel del folk. Men också förstå om den inte går hem hos alla. För mig personligen hamnar den lite mittemellan.
